Inatt blickade jag
speglades en livlös människa
i min hornhinnas glans
Hon var där fridfull som i djupaste sömn
munnen halvöppet snarkandes;
det fattades just ljud
Snövitt hår mot ebenholtsvit hud
strålade
bredde ut sig
över ljusa lakan av bomull
födelsemärket den stora fräken
tog vördnadsfyllt emot
den ståndaktiga uppgiften att
jämna ut blekheten
Hyn tillsynes len och härligt mjuk;

I natt smekte jag hennes sköna kind
en sistkommen gång
stjärnorna såg på oss från himmelen – önskade oss lycka
Den januari kalla natten skulle vi alltid bära
i sinnena våra
Ytterst liten låg personaliteten i sänghalmen när de klevo in
över tröskeln
klädd i de finaste av plagg hon ägde
och föll välsmakande inför
Hon väntade inte besök förrän dagen senare
duntofflorna låg under fotändan
väntande på att värma frusna fötter få göra

I natt kysste jag
lät läpparna mina
röra vid en förkallnad kropp
Hennes halvslutna blick kunde ingen möta
blivit avbruten mitt i hade den
Viskningen kom innan tiden var kommen att lämna
löftet mellan två mänskor
hördes det måhända
Kapseln mitt bland fotografier
färgskaliga nötta svartvita
nu sker återföreningen
det är bra äntligen
Hon visste det kom
tårar
minnen
skrattsalvor
Hon kunde vandra allena mot värmen friheten
de väl bekanta rösterna där
där framme borta
I natt kände jag en frid
nu tog hon evigt sitt farväl