När tågdörrarna öppnas, möts jag av en tung luft av vanilj. Bageriet är i full produktion och sänker en restprodukt för oss att vandra igenom. Det är just i en drapering av vanilj som jag minns det jag läste i söndagsbilagan av DN. Det var en mulen söndagsmiddag på stamcaféet Lundagård och mina ögon hakade upp sig på en liten stockholmsmupp som gjort en serietidning kring alla sina dejter. Och uppslaget kändes väldigt pretentiöst med en påklistrad rebellsynd som fick mig att fundera på ifall tidningen inte var ifrån 1966. Nädå. Det stod 2009. Dejting är syndigt? Speciellt antydan om tresiffriga tal? För mig känns en skriven biografi om ens kontakter med det motsatta könet som Forbes melodifestivallåt om Beatles, rankad högt på listan av pinsamheter inom svensk kultur. Det är roligt att svensk seriekultur blir återupplivad, men det här är tragiskt.

Jag kan bli nedstämd över den människofientliga muppkultur som poppar upp lite här och var när man har med Stockholm att göra. Stureplanskyla med människoförnedring i olika nyanser, där det plötsligt är coolt att tillbringa halva livet med att spela ett psykopatsimulatorspel, vara nerd och dissa allt som rör sig. Likväl stannar traditionella människovärden kvar, speciellt om de är destruktiva. Som att tjejer hoppar i säng med riktiga män, för att dessa män är så bra och fantastiska. Nej, tjejer hoppar inte i säng med någon, bara för att få lite kuk, lite värme eller bara för att inte vakna upp ensamma. Tjejer hoppar ju inte i säng med killar av samma orsaker som killar hoppar i säng med tjejer. Nädå.

Och i prettomupparnas dejtingkultur umgås man inte med de människor man möter. Nä, man tar en kölapp, och när det är ens tur, konsumerar man. Det gäller att inte komma ihåg namn, för vem kommer ihåg ett artikelnummer? Det gäller att komma ihåg mått, för vem glömmer någonsin en prislapp? Jag checkar in stockholmsmuppens blogg, han som ritat serien om alla han legat med, och möts av perfekt tillrättalagd kaxighet, ackompanjerad av obligatoriska egenskaper som panikångest och sociofobi. Hans nickbild blir ägget över i:et, Mr Bean lookalike med en nytänd ciggarett i en halvöppen mun och en anonymiserad tjejmöbel i bakgrunden med putande läppar. Och dessutom vill de kalla det här för dekadens.

För mig är det här vanilj. Det är aspartamsötad vaniljyoughurt med 0% fett och GI-råd ifrån kostexperten på paketet. Det är vaniljtuggummi, vaniljrökelse och vaniljinpyrda festkläder ifrån Dressman. Det är vaniljtvål och vaniljkaffe, så jävla mycket vanilj att jag gladeligen fyllt munnen med rå chili, bara för att känna en stund med extra sting.