Halmstad är en vacker stad åtminstone tycker jag att den är det.

Men jag säger " tror", eftersom medan det som jag uppfattar är vackert, av misstag kan blanda ihop säkerhet, trygghet och normala för "skönhet"

Byggnaderna är inte så höga, gatorna är i allmänhet rena, vi har vackra och välskötta parker. Det ligger ett berg norr om Halmstad, Galgberget som trots sin historia har vackra promenadvägar och en vidunderlig utsikt över staden.

 Vi lever i fred och frihet har ett socialt skyddsnät och tvingas inte gå hungriga eller leva i misär. När föräldrarna arbetar kan barnen vara på dagis, skolorna är ”gratis” och vi har servicehem och äldreboende åt våra gamlingar!

Vi har poliser som ser till att lag och ordning följs. Vi har yttrandefrihet och fri trosuppfattning, där alla får ha sin egen religion.

All denna sociala ”trygghet” betalas med skattepengar, det är det som ska vara grunden för en demokrati.

Vi har massor av utbud gällande restauranger, teater, biografer och affärer. Den levnadsstandard vi har är jämförelsevis bra om man ser hur människorna har det i många krigsdrabbade länder och i så kallade U-länder.

Men bakom all denna skönhet och sociala trygghet döljer sig livsöden som inte många vill kännas vid, vet om att den finns eller vill tänka på!

Jag vill berätta min historia från min synvinkel där vardagen inte är så vacker och Halmstad en plats som inte är så trygg som en del upplever den.

Samtidigt i Halmstad

Det är kallt idag, sa Johan. Som satt jämte mig på en bänk på Storatorg.

Ja, det blir kallare ju mer hösten kryper sig på, svarade jag.

Har du en tjuga till en kopp java inne på Åhléns, frågade han mig?

Nä, jag måste ha pengar till bussen, har fått ett tillfälligt arbete som städare, vet du! Det blir för långt och gå och benen är stela efter en kall natt i en skitig trappuppgång.

Jo, jag fattar svarade Johan, du har tur som har ett tillfälligt kneg.

Mej vill de inte ta i med tång ens man har ju bränt sina skepp, he,he!

Vadå! Svarade jag, du skulle ju få en behandling?

Jo, svarade Johan. Men efter avgiftningen skulle jag få vänta en månad på att få komma till behandlingshem. Men vad tror de där pajasarna där uppe på Soc? De vet ju att jag inte har någon bostad och de bryr sig inte verkar de som? Jag föreslog att få bo på Flintlåset så länge men nä, det gick inte!

Men va’ fan! Jag är ju inte prio ett för dem längre. Å’ då blev det som de blev, jag tog till flaskan igen. Den tar mig bort ett tag och värmer ju en lite i natten. Men jag börjar bli van och får skylla mig själv har ju åkt på några fyllor och så.

Ja, men det var ju ett tag sedan poliserna tog dig till fyllecellen svarade jag.

Jo, men jag åkte dit för ett snatteri för ett tag sen jag var så jävla hungrig! Men man är ju ingen mästertjuv precis, jag åkte dit såklart! De var i alla fall schyssta inne på matbutiken, för jag fick käka upp korven. Men de var tvungna att skriva en anmälan. Så nu har Soc ännu en anledning till att skippa planerna för behandlingen för mig.

Men dig borde de väl kunna hjälpa du knegar ju, de ska väl kunna ge dig en bostad, frågade Johan mig?

Äh, du vet ju hur trögt det är, svarade jag.

Jag får hela tiden höra att det är många som vill ha bostad. Sedan skilsmässan blev ekonomin körd i botten. Jag hade en lya men blev efter med hyran och vräkt från lägenheten. Så nu har jag hyresskulder på HFAB. Så man har ju inte en chans att få någon lägenhet av dem. Jag har verkligen försökt få tag i en bostad! Jag har sökt efter lägenheter i HP-annonserna och hos privata uthyrare. Men det finns mest lägenheter till studenter eller så är hyran för hög. Så jag har sovit i tält, trappuppgångar och gamla ödelokaler, ja du vet ju min story .

Men vafan, sa Johan, tog han alltihopa? Ni hade ju en kåk tillsammans i Söndrum?

Jo, vi hade hus men han hotade mig med att inte få träffa barnen. Sen skulle han tala om för dem vilken dålig mamma jag var som tog ifrån dem deras hem. Vad har man då för val? Jag mådde redan psykiskt skit, du vet den där panikångesten jag har. Så jag lämnade allt och drog iväg.

Jag orkade inte bråka med honom. Men jag träffar mina barn i mitt gamla hem varannan helg. Det är skönt att han arbetar de helger jag är hos barnen i vart fall. Men medan jag sa det till Johan, kände jag en enorm tyngd av smärta i själen. Barnen var det sista och den största kärleken i mitt liv. Men jag måste hålla god min inför dem för trots alla odds jag hade emot mig hade jag aldrig tagit till alkohol eller droger. Men förstod den desperation det måste vara för dem som gjorde det.

Men frågar inte dina ungar dig om var du bor? Varför inte deras morsa bjuder hem dem till sin lya, frågade Johan.

Jag har sagt att jag bor i en pytteliten lägenhet. Att jag bara får plats med säng, bord och en stol och att jag inte har någon TV-apparat ännu. Du vet ju hur ungar är! De vill se Bolibompa och andra barnprogram innan läggdags. Men jag lånar barnböcker på Stadsbiblioteket som jag har med och läser för dem. Det gillar att jag läser för dem för deras pappa läser inte böcker överhuvudtaget.

Men jag känner skuld och skam varje gång jag ljuger om en lägenhet som jag inte har. Är hur jobbigt som helst! Men mina barn får inte veta att jag är hemlös, de är för små och skulle inte förstå.

Nu kommer min buss Johan! Du får ha det så bra vi kanske ses på Ria? Ja, om jag är nykter så gör vi det! Vi ses väl här annars sa Johan och tittade på mig med de gula ögonvitorna i de annars så vackra bruna ögonen.

Bussen var knökad med folk som likt mig var på väg till arbete, skola eller bara åkte med för en stunds värme som en tur och retur i bussen erbjöd.

Jag tog upp spegel och en hårborste ur min träningstrunk. Som innehöll de få tillhörigheter jag ägde. Kollade mig i spegeln och drog med borsten genom det risiga håret. Hoppas att de inte märker de mörka ringarna under ögonen. Skit också, att pengarna inte räckte till smink den här månaden. Men ungarna kommer först. Tack och lov för Myrornas secondhand. Utan dem hade jag fått sova i samma kläder som jag tog på mig när jag for till jobbet.

Väl framme på arbetsplatsen hälsade vaktmästaren på mig, då vi möttes när jag stod och låste upp dörren till det lilla rum jag hade mina städgrejer i. Va! Ska du träna idag igen Jane? Jo, jag måste ju hålla formen, ljög jag. Jag hade sagt att jag släpade med mig min stora väska för att jag tränade mycket. Då behövde jag inte åka hem och hämta grejer innan träningen. Tänk om alla hade tänkt på sin hälsa som du! Då hade fler mått mycket bättre svarade vaktmästaren innan han gick vidare i lokalen.

Jag stängde dörren om min lilla skrubb. Tog av alla kläder och tvättade av mig i vasken för skurhinken. Nu kände jag mig lite fräschare, tog min städvagn och började städa lokalerna.

Trött efter dagens arbete övervägde jag om jag skulle ta bussen tillbaka in till stan. Eller skulle jag spara slantarna till nåt ätbart, jag valde mat. Det tog mer än 1 tim att gå sträckan från mitt arbete in till city, men hade inget val. Solen sken jag traskade på och såg fram emot något att äta inne på KorvGustavs.

Väl framme vid korvkiosken kom en gammal väninna fram till mig. Hon sneglade på min träningsväska och frågade om jag varit på gymmet? Jo, jag kom precis därifrån ljög jag. Va kul! Var tränar du någonstans? På SATS eller?

Panik! Vad skulle jag säga? Jag visste ju att hon hade det gott ställt och spelade golf på Halmstad Golfklubb ute i Tylösand. Nä, du vet barnen gillar ju vara på Sannarpsbadet, så jag kombinerar bad och träning, svarade jag. Samtidigt kände hur paniken spred sig i kroppen. Hon var egentligen en mycket trevlig person. Men hon tillhörde mitt förflutna och visste absolut inte om min nuvarande situation.

Nämen va kul! Min Kalle simmar för Laxen vi kanske kan träffas någon gång, när jag är där och tittar på hans träning? Jo, det hade varit kul ,sa jag. Men du får ursäkta mig, jag har bråttom måste rusa iväg. Ska träffa en kompis inne på stan, ljög jag. Hej då Jane! Hälsa hem sa hon innan hon hoppade in i sin Lexus och gasade iväg. Hälsa hem? Till vem? Tänkte jag, när betalade för min mat.

Jag gick till Gunillaparken och satte mig på en bänk och åt upp min korv med mos. Läste dagens tidning som någon glömt inne på korvkiosken. Finanskrisen sprids över världen! Löd en av rubrikerna i en annan artikel stod det. Processen mot de 34 åtalade i det stora människosmugglingsmålet är över. Åklagarna har dragit tillbaka sitt överklagande till hovrätten. Jag drog en djup suck och tänkte, det är så många som har det svårt och många som utnyttjar oskyldiga.

Mörkret började lägga sig över Halmstad. Det var dags att leta upp en sovplats för natten. Jag kikade in i de trappuppgångar jag kände till men där var dörrarna låsta. Trött, frusen och hungrig kämpade jag emot för att inte börja gråta. Tanken på att kanske inte hitta en sovplats inför natten spred ångest i kroppen.

Tjenare Jane! Jag vände mig om det var nattvandrarna, KRIS- föreningen som gick sin runda.

Hej! Så ni är ute och gör stan trygg, svarade jag.

Det var killar och tjejer jag snackat med många gånger och som dessutom bjöd ned mig på kaffe ibland i sin lokal på Lokförargatan. Det är synd att du inte är kriminell, skojade Per. Då hade du fått sova i en av våra jourlägenheter. Jo, visst är det! Men jag har ju sluppit fängelset uppe på flygstaden, kontrade jag.

Nä, allvarligt har du hittat någonstans att sova i natt? Nä, det är det jag letar efter, svarade jag. Öh! Du Nisse! Kan inte Jane få slagga i din soffa i natt! Frågade Per en av sin KRIS kompisar, jag känner henne och hon är en juste tjej.

Nisse kollade in mig. Jag kände mig som en frusen och liten vilsen figur där jag stod. Jo, vafan! Svarade Nisse,  jag ska hem nu, häng med så kan jag laga lite käk åt oss.

Gud vilken härlig känsla! Att äntligen få sova i inomhus! Det var minst 3 månader sedan, tänkte jag.

Jag gick tyst jämte Nisse. Han pladdrade på glatt om hur bra han hade det som hederlig medborgare. Du vet förr fick man dra ihop stålar till både det ena och det andra. Det var värre än 80 timmars arbetsvecka. Jo, jag kan tänka mig det, sa jag. Men hade ingen aning, mer än det som alla dem som jag träffat ute i parkerna berättat för mig.

När vi kom hem till honom lagade han den godaste middagen jag ätit på länge. Även om det inte var någon lyxmat så var makaroner och riktiga köttbullar himmelriket för mig. Jag hade endast haft råd med mat från gatukiosker för fogden drog av för hyresskulden varje månad på lönen, så varenda krona var värdefull. Men kunde ha varit mycket värre min före detta krävde i vart fall inget underhåll för barnen.

Jag var mätt ,trygg och varm och dessutom med en medmänsklig kille i rummet jämte. Jag somnade gott den natten med en varm filt och kudde under huvudet.

På morgonen vaknade jag av en ljuvlig kaffedoft. När jag öppnade ögonen såg jag Nisse dona i köket med att plocka fram frukost. God morgon sömntuta! Du snarkar som ett godståg! Sa han med ett brett leende jag har gjort morgonfika till dig och du hinner läsa Hallandsposten, för jag kör dig till arbetet!

Hörde jag rätt? Erbjöd han sig att köra mig till jobbet! Nä, inte ska du väl behöva köra mig, sa jag.

Du min vän, svarade han och såg mig i ögonen. Förr i tiden fick jag också sova i trappuppgångar. Så ät nu och jag accepterar inget nej! Sen tycker jag du kan låna duschen. Inte för att jag tycker du är skitig, men du kanske hade uppskattat det? Det är klart att jag vill, sa jag. Jag log mot honom med det lyckligaste leendet jag gjort på länge.

Den arbetsdagen flöt på i glada toner. Känslan av medmänsklighet gav mig mer styrka än vanligt. Jag tänkte att trots min situation. Hade jag ett arbete, min kropp var inte misshandlad av vare sig droger eller sjukdom. Med ett minne från gårdagen om att det finns människor som verkligen bryr sig. Gav mig styrkan tillbaka och en kämparlust! Jag skulle kämpa tills någon inom socialtjänsten ser mig som den person jag var.

Så efter arbetet tog jag bussen till Österskans. Gick upp till socialkontoret och beställde en tid. Den här gången skulle jag övertyga dem om mitt behov av hjälp. Om jag fick ett nej, så skulle jag gå dit dag efter dag, tills de förstod att jag inte gav mig.

Jag fick en tid till dagen efter, det var ovanligt snabbt för att vara Soc. Men det var ett återbud som jag kunde ta, sa tjejen i receptionen.

När jag gick mot Storatorg mötte jag Abbe en kompis till Johan.                      Har du hört ”syster Jane” att Johan dog i natt!

Vad säger du jag talade ju med honom igår, nästan skrek jag!                                                                                                                                                           

Jo, han frös ihjäl, hade visst druckit lite för mycket och efter ett oförvilligt dopp i Nissan hade han lagt sig och sova på en parkbänk, blöt och aspackad. Parkarbetarna hittade honom stel som en pinne. Så nu får han vila i frid vår vän, sa Abbe med sorg i rösten.

Benen vek sig under mig, jag sjönk sakta ned på marken och grät. Johan hade visserligen både spritproblem och kunde vara stökig. Men han var min vän och jag sörjde honom med hela mitt hjärta. När jag satt där ulkande av gråt, hörde jag en äldre herre som passerade mig säga:

- Jävla knarkande svin! Skaffa er ett hederligt arbete!

Jag ville skrika att jag har ett arbete och har aldrig knarkat! Men sorgen och alla tårarna gjorde mig kraftlös så jag fick inte fram några ord.

Plötsligt knackade någon mig på axeln. Hur är det fatt? Jag tittade upp och där stod Nisse killen från igår som jag fick sova över hos. Som dessutom givit mig hopp om att det fanns människor med ett stort hjärta.

Jag berättade om Johans död, han stod bara tyst och lyssnade till mina ord mellan gråtattackerna. Du Jane, sa han vill du komma med hem på en kopp kaffe? Då kan vi snacka lite mer ostört. Jag nickade till svar och följde med honom hem och vi talade i timmar. Jag berättade om min skilsmässa, min situation med barnen och denna ständiga kamp om sovplats varje kväll.

Så här kan du inte ha det, sa Nisse jag följer med dig upp på socialkontoret i morgon. Något måste de kunna göra för dig. Och med den tanken i minnet somnade jag utmattad i hans soffa, igen!

Efter arbetsdagens slut kom Nisse och hämtade mig på min arbetsplats.Han skulle följa med upp som stöd när jag skulle tala med socialsekreteraren.

Nu lät det genast annorlunda. Nisse hade talat om för henne vad han arbetade med, jag talade om hur jag haft det den senaste tiden.

Jag kan inte lova något, sa socialsekreteraren. Men vi har en lägenhet på Andersberg. Den blir ledig om en månad och har du arbete så kan vi tala med HFAB. Så får vi se hur allt utvecklar sig? Men det ser inte helt hopplöst ut, i och med du har ett arbete. Hon log mot oss med sina rödmålade läppar. Jag tänkte, du ser trött och sliten ut för trots de rödmålade läpparna, såg jag hur hopplöst hon själv tyckte allting var. När besökstiden var slut tackade för oss, men innan vi gick därifrån, sa Nisse. Ring mig så fort ni vet något om lägenheten. För den här tjejen är för fin för att ni ska strunta i hennes öde!

När vi åter satt i Nisses bil, sa han. Du får bo hemma hos mig så länge. Men socialtanten kan absolut inte få reda på att du bor hos mig. För då anser de att du inte är av akut behov till förturs lägenhet. Det är regler som jag inte fattar men har varit med om det förut.

Jag lovar att inte skvallra, sa jag. Äntligen kändes det som det var min tur att få lite lycka här i livet. Men samtidigt kunde jag inte släppa tanken på Johan som frusit ihjäl. Även han var människa, om än trasig i själen men ändå. Livet är svårt men oerhört mycket svårare för den som redan är hjälplös!

Dagen därpå bad jag Nisse att åka till en blomsteraffär jag ville köpa en ros till Johan. Med rosen i handen stod jag vid Nissans kant, jag såg nollan spegla sig i vattnet till en 8:a. Jag tänkte, det är år 2008 och att inte kunna få vare sig tak över huvudet eller behandling i tid är inte rätt. Att inte bli sedd som människa, utan bli hånad som ett fyllo, knarkare eller socialfall det är både tragiskt och oacceptabelt omänskligt.

Jag slängde i rosen i vattnet som flöt iväg som en vacker röd prick i Nissans svarta vatten. Stod där tyst en stund, och mindes alla pratstunder vi haft Johan och jag. För honom var jag ”syster Jane” en tjej som han såg personen hos. Han dömde inte mig för att jag inte hade ett hem för vi var kompisar som kunde tala med varandra när livet kändes hopplöst och svårt.

Innan jag gick därifrån sa jag en sista hälsning, med orden. Du var en fin vän Johan! Tack för att jag fick lära känna dig. Vila nu i frid, du kommer inte bli glömd för jag såg dig som den fina människa du var när du levde!

Ammie Johansson  Halmstad den 8 oktober 2008