- Visst är det så?

- Förlåt. Jag lyssnade inte riktigt. Vad sa du?

- Du lyssnar aldrig på mig. Visst är det väl så att påsken infaller olika tack vare växthuseffekten?

Jag såg upp från DN:s sportsektion och tittade på henne. På andra sidan matbordet satt en vilt främmande tjej. Konstigt nog blev jag aldrig rädd. Hon såg rätt så snäll ut och därför tyckte jag inte det fanns någon anledning att gripas av panik. Hon påminde intensivt om någon.

- Vad sa du?

- Lyssnade du inte nu heller?

 -Jo då, men jag oerhört svårt att tro att någon person överhuvudtaget skulle kunna säga det där du just sa. Det var nämligen det mest korkade jag någonsin hört. Påsken infaller alltid första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Förresten, vem är du egentligen?

- Näää. Jag är ganska säker på att det är för växthuseffekten och vadå vem är jag egentligen?

- Förlåt, men jag vet faktiskt inte vem du är.  Vad heter du och vad gör du här i min lägenhet?

- Sluta skoja med mig.

- Jag känner inte dig men jag känner mig själv.  Om du känner mig vilket du verkar påstå jag borde du veta att det är såhär jag både låter och ser ut när jag är fullständigt allvarlig. 

Den främmande tjejen såg både arg, ledsen och frustrerad ut på samma gång.  Inget attribut i hennes framtoning ringde några klockor.  Jag kände verkligen inte igen henne.  Djupt inom mig fanns ändå känslan att en inverterad version av hennes utseende hade tilltalat mig bättre än den jag nu såg.  Att förhållandena istället var motsatta var inget som direkt nedslog mig. Hon var inte alls min typ och i och med sista bokstaven i "växthuseffekten"  hade personen mitt emot gett ett uselt första intryck.

- Vi har varit ihop i fem år.  Bott tillsammans i tre av dem. Vi har gått igenom ett missfall, din brors död och en otrohetsaffär. Vad har det tagit år dig? Har du blivit helt störd eller?

Sen började hon berätta häpnadsväckande saker om mitt liv jag förvisso redan kände till. Frågan var bara hur hon kunde veta allt det här.  Hon snyftade sig igenom historia efter historia och hon återgav dem precis exakt som jag mindes dem. Den enda skillnaden mellan hennes version i jämförelse med min var att jag inte alls minns hennes involvering i dem.  Flera gånger såg hon på mig med en blick som tydde på kärlek men jag kände ingenting.  Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Utanför skyndade våra grannar till sina vardagliga sysslor och bakom mig fortsatte hon att tala precis som om hon visste vem jag var innerst inne. Hennes röst blev svagare och svagare allt medan jag fantiserade mig iväg. Tillslut tycktes hon inte längre finnas i rummet. Jag vände mig om och såg på klockan att jag stått där i en timme.

- Molnen har himla bråttom , sa jag rakt ut i det tomma rummet.

Hon var definitivt inte där längre men alla spår efter henne fanns fortfarande kvar. Hennes halva ostsmörgås, hennes kaffekopp och ett brev på kylskåpet adresserat till henne.  Hennes namn var tydligen Klara. 

Senare på kvällen ringde min mobiltelefon

- Hej. Det är jag. Har du kommit till dina sinnens fulla bruk ännu?, sa en röst.

- Ursäkta men jag förstår inte. Vem är det jag talar med?

- Klara !!, skrek rösten på andra sidan.

- Jaså du från imorse. Tyvärr, jag vet fortfarande inte vem du är. 

Sen sa la hon på och jag såg henne aldrig mer men en person som påstod sig vara hennes pappa kom några veckor senare och hämta saker som tydligen tillhörde henne. Han sa inte många ord till mig. Mitt liv fortskred som vanligt.  Jag pluggade vidare, fyllde år och mina kompisar envisades med att säga hur trist det var att jag och Klara hade separerat.  Jag förstod inte varken vem eller vad de talade om.  

Min omgivning övertygade mig om att söka hjälp och efter flera månader av provtagningar, hjärnröntgen och samtal med diverse psykologer fastställdes diagnosen; Retrograd amnesi orsakad av posttraumatisk stress. Återigen hade "växthuseffekten" påverkat människor i negativ bemärkelse. Denna gången så till den milda grad att händelsen med personen Klara vid frukostbordet hade blivit en så chockartad upplevelse att jag förlorat alla slags minnen av henne. Dessutom sa de att jag förmodligen kommer fabricera egna minnen som inte alls ägt rum eller till och med vanföreställningar. Det spelade dock ingen roll att vad diagnosen konkluderade. Jag mindes henne inte i alla fall men någonting saknades och jag uteslöt inte möjligheten att det kanske var just hon.

Några månader senare inföll påsken och jag var helt ensam när påskaftonen gick mot sitt slut. Jag gick ut på min balkong för att röka. Tog några bloss och tittade mot skyn där molnen fortfarande hade himla bråttom att skingra sig ifrån någonting. Tillslut fanns bara inga moln kvar och när de hade flytt såg det ut som ett skimrande ljus började bryta igenom den nattsvarta himlen.  Det var ett skådespel alldeles för vackert att fly ifrån trots att ljuset nu bländade mig ganska rejält. På mindre än en sekund mildrades det och allting blev bara annorlunda. Det fanns ingen himmel, inga stjärnor och inga moln längre. Bara vad som såg ut att vara glasskivor skarvade med silvermetallicfärgade lister. Konstruktionen sträckte sig över hela himlen och inifrån rummet visade nyheterna på teven likadana bilder från överallt i världen.  Folk sprang ut på gatorna och stirrade upp mot den gigantiska glasbur som nu verkade omge hela Jorden. Vissa skrek. Vissa grät. Vissa sjöng. Vissa dansade. Vissa satt bara helt stilla.

Jag tände en cigg till och sa högt:

- Far, straffa inte människorna för mitt tillkortakommande.

En inre röst svarade mig:

- Min son, dagarna känns längre fastän tiden blir allt kortare. Fler tillfällen ges den destruktiva naturen att segra och bryta ner allt det som byggts upp. Bjud mig en enda anledning till varför detta folk skall få en chans till?

Jag funderade länge. Tog ett bloss, slängde fimpen på gården och blundade.