Vet jag om livet
slutar levas
skulle jag känna det?
Ska man gå den där långa
vägen fylld
av snåriga små vilsenstigar och
kanske hamna någonstans
där himlen tar vid eller
kanske där branten stupar snabbt.

Om livet fortsätter och
man hittar rätt och till och med
faktist plockar hela blomsterbuketter
i dikesgrenarna
kanske sneddar av en kort bit för
att vila på
någon sån där alldeles
underbart grön äng och bara
vilar i tilliten till en själv.

För lite grann är det ju så att om
jag väljer att andas och
väljer att se mig och alla
andra och verkligen har styrkan
som är starkare än järn och att jag
verkligen verkligen
har tilliten till mej själv.

Vet jag att jag lever.