Det börjar långsamt och smygande. Du tror du träffat den mest underbare mannen i hela ditt liv och du är så kär som du bara kan bli. Allt flyter på, han höjer dig till skyarna och kallar dig klok och förståndig, han hjälper dig på alla sätt och han är helt enkelt drömmannen.

Till en början. De som känner honom ser tvivlande på er kärlek, de vet att det brukar inte hålla sig så länge, det är som en såpbubbla som snabbt spricker och sedan ser man inte den där glänsande bubblan längre som svävar uppe i det blå.

Dessa tvivlare säger till varandra, slår vad om hur länge detta håller och dessa tvivlare gav vårt förhållande ungefär tre år.

Var var jag nu, jo, i den kärleksstormande början av rosakantade dagar där livet log och allt såg perfekt ut, äntligen, äntligen, äntligen var det min tur att träffa den där mogne mannen som verkligen ville ha mig för den jag var och som verkade precis lika kär om inte mer betuttad än vad jag var. En som stannade kvar, som ville ha hela kitet, det där med volvo, villa och hund och barn dessutom, en som ville ha mig med i sitt liv helt enkelt.

Jag var himlastormande kär. Så kär att jag inte riktigt tyckte att det gjorde något när han bad mig att berätta för mina vänner hur bra han var och hur snäll han var mot mig, han insisterade till och med, inflikade det varje gång jag åkte iväg på jobb eller för att göra något tillsammans med en vän.

Det gjorde heller mig inget att när jag pratade med mina vänner så pratade han konstant med mig och ville verkligen att jag skulle berätta för min vän i telefonen hur trevlig och snäll och omhändertagande och ärlig han verkligen var mot mig, vilken enorm kärlek han bar på till mig.

Någon gång blev jag lite störd, tyckte att jag skulle få prata en stund ifred, det var ju ändå min vän som jag pratade med och som jag haft många år innan jag träffat min nye, underbare stora kärlek, men han verkade så glad när han sade det och skrattade sig till saker med ett lätt sätt övertalade han mig till att le och släta över min irritation.

Ibland så blev jag trött på honom, för trots att jag sa att jag pratar med min vän nu så fortsatte han att prata i andra örat på mig och ville så gärna att jag skulle prata om honom med min vän. Då lämnade jag över luren till min stora kärlek så att han själv fick tala om med sina egna ord hur fantastisk han var och dessa samtal blev ganska fort avslutade, för det var faktiskt min vän i andra änden som ville prata med mig, inte lyssna på honom.

Det här hände även när jag satt framför datorn och chattade med någon vän, jag har alltid varit den enormt sociala personen med ett stort kontaktnät och en pratglad typ, med både män och kvinnor där samtalen gick ut på att glatt och vänskapligt höra hur läget ligger till och skratta lite och kanske hinna med någon djupare tanke eller kanske bestämma att träffas över en kopp kaffe. Inga konstigheter, bara glada tankar i utbyte med en vänligt sinnad själ.

Jag log oftast åt detta att han ville tala om hur bra han var för mig, tänkte att han lugnar sig nog så småningom, det var ett lite udda beteende, det reflekterade min logiska del av hjärnan, men samtidigt så var ju ingen större skada skedd i mina ögon. Han ville ju bara väl.

Vi hade långa telefonsamtal på kvällarna den korta tid vi inte bodde tillsammans, ska jag vara ärlig så gick det rasande snabbt för oss att flytta ihop, ovanligt snabbt, men han var så bra på att just uttrycka sin vilja att vara ärlig och hjälpsam och kärleksfull så jag litade på känslan, den underbara, fantastiska känslan över hur underbart livet var just nu.

När jag åkte iväg till jobbet så var han så gullig, det var frukost på sängen och förståelse för min morgontrötthet och puss och kram innan jag åkte för mitt arbetes skull från hans hem.

Naturligtvis så ville han att jag skulle ringa så fort jag hade en chans att göra så, han frågade när min första rast var och bad mig på ett sådant gulligt sätt att ringa honom för han ville bara höra min röst och prata en stund. Det kändes lite pinsamt att prata puss och kram på jobbet så arbetskamraterna hörde och det var lite svårt att avsluta samtalen med. Mina tålmodiga arbetskamrater fick påminna mig flera gånger om att vi hade jobb att göra och jag fick ett flertal gånger säga till min älskade kärlek att nu hade jag annat att göra, men han fortsatte ändå att prata en stund till.

Samtalet avslutades alltid med att jag skulle ringa upp nästa rast, lunchrasten den här gången och samma procedur upprepades då, så det slutade med att jag ringde honom även på rasten på eftermiddagen och sedan ville han även veta säkert att jag var på väg hem från jobbet, han var ju bara omtänksamt orolig, han ville veta att jag inte råkat ut för något under tiden.

Dagarna löpte på, en efter en annan och jag ringde inte upp varje rast, det kostar ju att ringa och telefonen på jobbet var inte till för privata samtal, jag tyckte vi kunde avhandla det när jag var hemma, på jobbet så ville jag även vila när jag hade rast, speciellt sinnet, att få sitta tyst en stund gjorde att jag fick återhämta mig för att fungera bättre under dagen.

Det skapade lite irritation från hans sida, han började ringa upp på mitt jobb olika tider och fråga efter mig, det kunde hända när det var som mest intensivt och jag var olycklig över mina arbetskompisars tysta irritation och även olycklig över att det var så svårt att vänligt avsluta samtalen från min stora kärlek.

Även när jag skulle in till centrum för att göra ärenden, fika med en kompis eller som avkoppling se lite på rean som annonserats i klädaffärerna så ringde han, det var inga speciella saker, han kunde ringa bara för att, det var ju lite gulligt sådär, jag rördes förstås, men även där började det växa att han kunde väl vänta för jag skulle ju ändå komma hem, han hade inget att oroa sig för. Han var lite impulsiv, kom på en sak och så tog han i telefonluren, det tog bara någon sekund så var han igång, pratade i telefonen.

Den här telefonen var extremt viktig för honom, han var alltid noga med att säga hur viktigt jobb han hade och att han ständigt måste vara nåbar via telefonen och därför så kunde han inte stänga av den och det fanns en möjlighet att han måste även gå ut under möten och träffar eftersom just nåbarheten via telefon var så extremviktig.

Jag tyckte väl det var lite udda, så viktigt jobb har inte många, men eftersom han tog sitt jobb på så stort allvar så tyckte jag mig se en ansvarskänsla och accepterade att telefonen ringde någon gång då och då. Han talade ju om varför och lite pinsamt var det när han krånglade sig ut ur ett fullsatt rum när det hade varit så enkelt att stänga av telefonen, men jag lät honom hållas. Funderade inte så mycket över det faktiskt, det var en del av hur han var antog jag.

Satt vi och åt middag så ringde ofta telefonen och då studsade han som en projektil, upp och iväg för att svara i telefonen, eller att han kom på en sak han skulle prata med någon om, då var det samma, upp och iväg. Det här skapade irritation från min sida, vi var en familj på som minst fyra personer, när inte släkt och vänner som oftast även satt och åt med oss, jag ville ha matro och den som var oroligast var han som var äldst vid matbordet, han satt sällan mer än fem minuter så studsade han runt pga denna telefon. Vi kom överens om att middagstid, då var det telefonförbud, för jag behövde lugnet och vi andra med det, men mest han för han hoppade mest bara runt, bara mer stressad för varje dag som gick. Jag ville ge honom detta lugn med och det förstod han, lovade att låta bli telefonen när maten stod på bordet, men, tyvärr, det löftet hölls inte.

Det hände ibland när jag fick viktiga telefonsamtal hem att jag behövde prata i lugn och ro, och vid dessa tillfällen så kom han ofta och pratade i andra örat på mig. Då visade jag med en bestämd gest, en avvikande gest med handflatan där jag menade "Inte nu!!!!" och trodde att han skulle förstå.

Han fortsatte att fråga det han hade att fråga, det som fanns i hans huvud, det var som om han inte såg vad jag gjorde med handen. Jag visade med handen ännu mer bestämt och han svarade med att upprepa sin fråga. Jag visade med ansikte, hand och kroppspråk att nu var jag irriterad, vänta till sedan och han fortsatte ändå. Då säger jag till personen i telefonen som pratar med mig: "Ursäkta, vänta en sekund!"

Redan irriterad så ser jag ilsket på mannen framför mig, den nu inte alltför älskade mannen, och jag säger med skarp röst att nu pratar jag i telefonen, det är ett viktigt telefonsamtal och du får vänta med det du har tills jag har lagt på luren. Han blev tyst och när jag var färdig med mitt telefonsamtal så tog jag upp det igen. Jag frågade om han såg gesten jag visade, om han förstod att han skulle vänta och enligt honom hade han inte förstått eller sett. Jag ser förvånat på tonåringen i huset, hans dotter och frågar lugnt om hon förstod vad jag menade med handen. Hon nickar, hon förstod, det var jättetydligt vad jag menade och så satte jag igång att förklara för min kärlek vad en nekande handrörelse betyder och vad jag förväntar mig nästa gång jag visar den för honom. Han behöver bara vänta en stund och så kan vi prata om det han ville prata om, speciellt om jag är upptagen i telefonen, det är svårt att prata med flera samtidigt och samtidigt få något vettigt ut av det. Han lyssnar tyst och sedan blir det inget mer med det.

I tvättstugan hittade jag ofta lugnet och en sorts meditation över att ordna med tvätt och kläder och där stod jag ofta och arbetade för att familjen skulle få rena kläder. Ofta avbröts jag av ett hojtande uppifrån, det var någon som ringde och han stod med telefonluren i övre dörren, jag sprang uppför två trappor och hämtade telefonen och pratade en stund. Ofta hörde jag ett klickande och ett oj, förlåt! då var det mannen i huset som troligen tänkt ringa enligt mitt antagande, men jag fortsatte om nu det inte var så att någon annan i huset behövde ringa.

Många gånger tog jag med mig telefonen för att slippa springa fram och tillbaka, jag upplevde att jag blev avbruten hela tiden i mitt arbete med tvätten som tog mycket tid, denna telefon ringde ofta hemma så jag försökte vara förutseende men de gånger jag glömt telefonen så ringde det naturligtvis och så fick jag springa, upp och ner för att hämta luren, det var ändå en himmelens tur att det var en bärbar telefon. Det var ändå rätt trevligt surra en stund med någon vän, ibland ringde även min farmor och pratade och jag blev lika glad varje gång hon ringde även om jag förstod att hon förstod mer än vad jag ville säga. Det fanns några bitar i mitt liv som var väldigt frustrerande och många gånger flydde jag ner i källaren för att få lite lugn. Detta med allt telefonerande började kännas lite jobbigt. Signalerna började skära i mitt inre. Detta faktum att telefonen alltid lyckades med att börja påminna sin närvaro i tid och otid speciellt när jag var som mest stressad, jag upplevde att jag alltid var stressad i telefonen, av telefonen, i koppling till telefonen.

När min syster var på besök så sitter de två i soffan med telefonen intill och jag nere i tvättstugan så ringer telefonen och han hojtar: Telefonen ringer!!! och förväntar sig då kallt att jag ska springa upp och svara, för det behöver ju inte han, han ligger ju där i soffan fullt upptagen med att se på tv och det är ju så mycket viktigare än att sträcka på armen och ta tag i telefonen som bara ligger där, jag är ju ändå uppe och springer så då är det enklare ropa på mig.

Det hände även väldigt ofta att jag i godan ro sitter på toaletten, där jag behöver lite extra tid för vissa besök och då lyckades telefonen även ringa då, den som ringde kunde ju inte veta att jag satt på toaletten, men min man såg det och han sökte minsann upp mig och sa: "Det ringer!!" Men svara då, tyckte jag och är det till mig säg att jag ringer upp, för jag ville sitta ifred, i lugn och ro. Då öppnas toalettdörren och en hand sträcks in med en telefonlur i högsta hugg och så hör jag mannen säga: "Det är till dig!"

Då sitter jag... där... med halva ute... och känner hur ilskan bara stegrar sig i mitt inre, så till den milda grad att det som är på väg ut knipsas av tvärt och landar med ett plums i vattnet och så tar jag i från tårna...

Men nog är det väl för helvete förbannat!!! Jag sitter här och skiter och ber om att få sitta ifred och du slänger in telefonluren ändå trots att jag bett dig!!!

Då skulle vilken normalt skapad människa som helst backa och säga att jag ringer upp, men inte han inte... Nej, han öppnar dörren och traskar in och räcker fram telefonluren till mig där jag sitter med byxorna nere vid fotknölarna. Vilt svärandes och störtförbannad.

Min kära skrattande väninna i andra änden tar flinande emot min skur av svordomar och tycker han borde väntat, hon förstod mycket väl att jag var mer än irriterad på honom, inte på henne.

Idag har jag svårt med telefonen, jag blir fort trött i huvudet och kan inte prata så länge och inte göra flera saker samtidigt som jag pratar i telefonen. Det tar för mycket energi. Det är nog en av de negativa sidorna.

Telefonen har jag kvar, men efter ett tag insåg jag att det fanns vissa element i mitt liv som behövde rensas bort. Det var min dåvarande man. Han. Den stora kärleken. Det rosa skimret byttes ut mot telefonsignaler och en värld av svarta moln kantade med bärbara telefoner.