Jag hade den drömmen,
levde det livet,
men inget av det återstår.
Inte ens drömmarna.

Det skrämmer mig att drömmarna försvann
ner i en källare där jag magasinerade mitt hem för en tid.
Det var där mina drömmar dog.
Vad är det för mening med att drömma när verkligheten ser ut som den gör.
Jag drömmer inte längre om att bo med gott om utrymme,
sitta i ett kök där solen flödar in eller sätta mig ute på altanen och njuta av vädret med en kopp kaffe i handen.
Nu är jag alltid på väg någon annanstans för att njuta av det vackra vädret, bort från det som är mitt hem. Bort från bostadsområdet, bilparkeringen och asfalten.
Men det börjar bli jobbigt att alltid gå.
Jag drömmer inte om att göra fint hemma,
det är bara en tillflyktsort där jag har tak över huvudet och någonstans att sova.
Trädgårdsböckerna jag fick får ligga och samla damm.
Blommorna får någon annan plantera.
Jag drömmer inte längre om resor för att uppleva nya platser,
tar en annan väg till affären istället.
Jag bryr mig inte om att göra mig fin för nya kläder kan jag ändå inte köpa.
Jag drömmer inte längre om att känna glädje när jag går till jobbet,
jag hör inte dit, jag är bara en vikarie.
Jag drömmer inte längre om att göra utflykter med barnen
dom orkar ändå inte gå dit
jag orkar inte heller det.

Mitt liv känns fattigt men drömmarna dog ut.