Syster, du kom nästan för sent.
Mitt duniga bo befläckat.
Stänk av blod i mina barnaögon
väggar höljda av sot från bränder.

Du kom den natten när mina rop
så höga var att de drev med vinden
och nådde dig.

Efter den dagen släppte du aldrig min hand.

Men jag släppte din och hörde först nu dina rop.

Vad jag har väntat sa du där du satt vänd från dörren
och du vände dig inte om när jag kom
vi såg ut över tak och skorstenar, så högt att molnen
blandades med röken.

Jag känner mig som en fågel syster sa du
och himlen slog oväntat hårt mot fönstrets glas.

Himlen väntade och du längtade ut denna din sista sommar.

Jag gick fram och slog mina armar runt din hals, kände nya
knoppande tumörer under din vita rock
så gott du luktar sa jag och borrade in min näsa i dig.

Du tittade upp på mig med stänk av blod i dina vuxenögon
och log
och jag din lillasysters hjärta slog ett extra slag, något dog
var det hoppet
hon lika mig som hellre reste sig än att falla.

Det skulle bli svårt det här syster, jag skulle inte kunna återgälda
vad du en gång gjorde för mig
det fanns inget jag kunde rädda dig från, dina väggar höljda av sot
från bränder brinnande inom dig och dina celler skulle sakta förkolna.

Vill du måla mina naglar sa du, dina händer så vackra var.
Måla mina köttfärslimpor också sa du och sträckte fram
dina svullna fötter, och båda brast vi ut i vårt sista skratt.

Jag stannade hos dig hela den dagen och när jag gick hörde
jag dig ropa mitt namn likt storspoven ljöd den sorgset och
övergivet.

Du var redan då en fågel och jag hör dig varje vår när du ömmar
för de dina i höga stoiska rop och vingar som febrigt söker skydd
och vrider sig i vågor i vinden.