Såg min skugga, tyckte den såg konstig ut där i månskenet. Lite skev och väldigt liten. Var jag så liten? Funderade en stund, jo... min pappa sa alltid "min lilla tös" så jag var nog liten. Eller?
Jag sträckte på mina fingrar, i alla fall försökte jag, i hopp om att jag skulle kunna känna något, ja menar, medans jag ändå låg där i mitt hörn. Tog tummen mot mitt långfinger, liksom topp mot topp, men det var borta, all känsel var borta. Funderade omtöcknat på varför, jag var varken förlamad eller sjuk, ändå låg jag bara här och inte kunde känna. I taket lyste månens strålar så starkt att det såg ut som om hela himlavalvet hade ramlat in i vardagsrummet, jag tänkte stilla för mig själv, inte får väl så många stjärnor plats här?

Plötsligt kom en kall vind som strök sig kusligt längs min ryggrad, sådär så man inte vet riktigt var den kom ifrån, eller varför. Vågade inte titta längre, vågade inte andas, plötsligt kom jag ihåg varför jag låg där jag låg, i all min rädsla i mitt hörn.
Jag mindes hur du slag efter slag tills inte ens mina lungor orkade stå emot utan tystnade, ändå fortsatte du.
Plötsligt kom alla minnen, alla bilder... vågar inte tänka...
Nej, sakta sjöng jag tyst i mitt minne... fan jag kommer ju inte ihåg texten... snälla någon hjälp mig...
Sakta tänkte jag om jag börjar skrika nu så kommer du tillbaka och det vore min död, lugn och stilla. Andas...aj, det gick ju inte.

Plötsligt slogs dörren upp i köket, jag hörde dig hur du mumlade, åh jag mindes min pappa igen "min tös du är så liten" precis jätte liten ville jag vara så om jag tänkte riktigt mycket kanske det blev så.
Jag slöt mina ögon, tänkte mig liten, tänkte mig bort från denna plats.
En skön grön äng, med massor med blommor, jag såg havet, jag svär jag såg havet. Kände att jag log och mitt i all lycka råkade jag titta upp....

där stod du!