”Dra åt helvete med dej”, väste jag med min mest hotfulla röst.”Du har bara utnyttjat min svaghet…”

”Men jag har ju alltid funnits där för dej… alltid. Och du har aldrig klagat. Jag har gett och gett allt till dej för att du ska må bra. Jag har aldrig klagat utan bara känt att jag gör det för din skull. Av kärlek till dej. När du mest behöver mej har jag…

”HÅLL KÄFTEN… jag vill inte höra ett ord till. Titta vad du har gjort med mej. Ser jag ut att må så där jävla bra som du säger, VAAA???” Jag slår händerna hårt på bröstkorgen medan vreden sakta håller på att bubbla över. ”Du hittar alltid mina svaga punkter. Trycker fast mej. Trycker ner mej. Sen får du det att låta som att du gör mej RÄTT. Vad du har gjort är att du sargat min kropp. Min kropp värker och min själ skriker i ångest. Allt är förstört. Allt. ”

”Men jag har ju alltid funnits vid din sida… Hur ska du klara dej utan mej?”

En sekunds skräckkänsla far genom kroppen och jag böjer mej i kramp framåt och flämtar till. Jag blundar hårt och ser stjärnor och planeter fara i en vansinnig färd innanför mina ögonlock. Till slut saktar allt ner och en lugn skön avdomnad känsla infinner sej.
Sakta öppnar jag mina ögon igen och möter blicken som går inåt med en styrka jag bara anade att jag hade.


”För att jag inte längre behöver dej”


Och inför de orden kapitulerade du och krympte till en liten svag skugga. Knappt skönjbar fångade jag in den och la den i ryggsäcken med diverse andra saker jag packat ner där den senaste tiden.
Jag vet att min vandring kommer att bli krokig och lång. Och nya utmaningar kommer att locka mej på avigvägar. Men jag kommer att finna mitt mål. Och där ska jag sprida alla mina rädslor. All min vrede och smärta. All sorg och alla offerroller jag någonsin tagit på mej, för vinden att ta hand om.

Om någon skulle fråga mej varför jag gör allt detta skulle mitt svar helt enkelt bli


”För att jag inte längre behöver det”