Kära någon!?

Det är så tomt, plötsligt är jag ett litet barn som ingen hör.
Som om alla ord jag lärt mig, blir till en enda stor suck.
Fick ett samtal, den enda vännen under en lång tid, den enda som tog mig till sig, utan att vara rädd, utan att se snett. Utan med öppna armar lät mig vara jag.
Du lät mig bli den jag är idag, du fick mig att finna ett värde som jag inte trodde jag hade.

Jag fick ett samtal, du finns inte mer. Bara sådär.
Du lämnade mig kvar.
Det gör mig ont, men samtidigt har ingen gjort mig så glad som du. Att få känna det, att få vara delaktig i villkorslös kärlek. En själsvän.

Var det verkligen nödvändigt att ge upp nu?
Känner mig som om jag vore den mest olyckligaste person i en omkrets som bara omfattar mig.
Ska tända ett ljus, ge dig en av alla mina tankar.
Varför?


Din själsvän för evigt!