Ibland känns det lilla så meningslöst
när man inte ens fattar vad det stora betyder
Jag talar om livet.
För visst letar vi fortfarande
efter Meningen med det?
Vi tappade bort Den
innan vi lärde oss förstå
att vi skulle sakna Den, till och med
leta efter Den, senare.
Utan Den känns det....ja? Vad?
Jag rabblar mitt liv
utan att förstå de livslånga orden
Mekaniskt, som hos ett lydigt barn
som fått höra att oskuld
är det vackraste man kan äga
Man hatar allt man äger
och gör sig av med det
Saknaden kommer efter handlingen
och oskulden var förlorad
vid femton års ålder
So what?
Vi frågar ett barn,
det har svar på allt. Hellre en lång
utläggning än ett ynkligt
'Jag vet inte'
Fråga en tonåring, och ett ynkligt
'Jag vet inte'
är allt man får
Fråga en vuxen och de
svarar inget för de har glömt
hur man lyssnar.
Fråga en gamling och få motfrågan
'Vad är meningen med döden?'
 
Ge upp det stora,
för stort för att förstå.
Ta tag i det lilla.
Plugga matte.
Lös ekvationen.