Se hur högt dom håller dig, så dom bedyrar för dig
Hur högt de håller av dig! Ett ljus i tillvaron är du för dem
Sådana vänner, inte ens en romantiker kan förstå
Du trippar på små vita moln omsluten av en himmel så klarblå

Dom kallar dig, du står där rakryggad, ingenting kan stoppa dig!
Du bygger och du skapar och dom ombesörjer dig.
Aldrig någonsin låter dom dig känna dig ensam, du blir påmind om deras kärlek
Du får inte chansen att glömma ens för en sekund, vilka vänner du har när du håller dig sund!

Se! när molnen plötsligt hopar sig, när skuggan över ditt sinne lägger sig
Ja dom ser! Minsta krökning på din rygg, och du ser hur deras klara flin, skiner till i förakt
Ta dig i akt! När vintern för ditt steg vilse, när du nu svajjar, när foten slinter.
De händer som höll dig i ryggen, försvinner så fort dem känner av tyngden.
Nu ligger du där min uppblåsta vän, med rätta frågar du dig vad händerna hade för värde
Allt dom gjorde var att bädda in dig i den falska illusion, att när du en gång krökte din rygg
skulle dom finnas där för att ta emot, men du, nu böjdes din upphöjda rygg du föll pladask

och du faller, och du faller så fort, nu skriker du ut efter stöd
Du fryser i nöd, är det inte nu du behöver känna deras tröst
Är det inte nu du behöver deras offer? Iskalla blickar
Utsträckta händer knuffar bort dig, ”begrav dig!”

Naiva människa! Förstår du inte, att du din syn är inte av denna värld
Här råder stolthet, här råder svek
Lojalitet har aldrig funnits bara stolthetens ego tripp
och inte ska någon vika undan på förlåtelsens väg
Svaghet leder till deras förakt.
Ut i kylan, förpesta inte vår rosa tillvaro

du ska följa till toppen
Annars lämnas du på botten

Det är så vi lärt oss
Disciplin genom straff
Upprepa ditt mantra, uppvisa din karaktär
Bara en vekling ändrar ett beslut
Och visst va dom ärliga mot dig, du min vän som slickar ditt sår
Inuti ett källarhål, fel beslut leder till ditt stup
Och visst kunde dem hållt dig kvar
Men du måste lära dig, allt har ett slut.
Ja allt har ett slut

ansiktena har vänts bort
fast sanningen är den, för den med en naiv syn
Sanningen är den som bara kan uppenbaras i källarhålet
En vän kan man inte förlora
En vän kan man inte förlora
Och alla dom som vänt bort sitt ansikte
Kommer finna sig darrande och förfrusna
I källarhålet, det är det enda tiden för dom kommer att besanna!
Alla går vilse, och med domare som följer din lag omger du dig
Och dom kommer att också döma dig.

Nu där vi står i vinden helt ensamma
Rädda för vad vi betyder för varandra
förpestas vi av stanken från vår egen ståndpunkt
den måste vi hålla fast vid, och vi måste hålla så hårt
Visst ser jag dig falla och hur du dränker dig själv i lorten
Jag ser ditt bröst krossas mot gatan
Bara ett handtag, att jag sträcker ut och drar i din hand

Mina tårar, min ånger mitt inre kan inte urholka din sten
beredda att linda som vikt om varandras hals
Och för vår fasthets skull
sänker vi varandra förtvivlade i havet

Nu råder tystnad
…......................
….................
…......................
Ignorarns, döv inför alla rop
…... ignorera....
Faller,
unken stank, känslor kväver, trycker
Mota bort, bort, bort
Vår fasthetsskull, ditt var du som föll... Du gjorde fel......... Allt offrar vi för rätten, aldrig mer... Det var du som svek, sveket ekar så tomt, tala om för tystnaden att det var jag som svek. Låt tårar rinna i ditt avlägsna källarhål och kalla på att du gjorde rätt du hade rätt det var jag som svek. Om jag hör dig krafsa på min dörr. Ska jag torka alla mina tårar och jag ska öppna och jag ska skrika, jag ska vråla det var ditt,. Och jag ska mota dig bort. Sen ska jag lägga mig i mitt avlägsna hål och kalla på mitt sätt, och gråta och skälva. Vi lägger kärleken på egots altare, allt detta gör vi! För vi har lärt oss den onda världens sätt. Allt som kallar i oss går tvärtemot, men vi måste stå fast på detta kravet. Våra principer går tvärtemot den heliga andes ömma viskning. Vrålet från människans läror överstiger, erövrar alla våra handlingar. Det är naturens, naturens lag vi ser, som evolution och som rovdjur... lyssna, övertala dig. Lyssna aldrig... En skrämmande förvandling, om du känner.... nej ingen av oss vågar känna. För vi känner tvärtemot av vad vi säger! Vi stänger dörrar som vi vill öppna. Våra principer förutsätter hårt för att påverka, när minsta fläkt från vår önskan skulle förvandla och smälta ett hjärta. Släng stenar för att skydda dig mot stenar som viner! Sug in den ondes hela mörker för att skydda dig mot den ondes hela mörker. Dom intalar dig att det finns ljus i mörkret, till och med att det är där ifrån det kommer. Kan du inte förstå att inget mörker kan existera i ljus och ännu mindre lysa upp. Runt en cirkel av ljus lurar mörker. Minsta glimt av ljus skrämmer, skuggor börjar dansa på tå. Lyssna inte mer på dom, av det dom lär finns sanningen i dess motsats. Allt är i den heliga andes ömma pust, snälla lyssna, snälla be, för vi håller på att offra allt vi håller kärt. Kan du inte förstå det är dig, det är dig jag håller så kär. Jag offrar dig som du offrar mig . I varsitt källarhåll suger vi på våra lärares råd. Ensamma så tackar vi, det slutade i att vi fick rätt! Men vi saknar, saknar och saknar. Känslor måste motas bort dom gör oss svaga! ….......... Glädjen finns i sanningen som du finner i ditt märkta förnufts motsats. …