Där fanns den. Så underbar, så flödande. Den glittrade i ljuset. Stod som ett monument över njutning. För en kort stund inbillar jag mig dess smak och oljiga konsistens glida runt i min mun. Socker smak. En smak som strålar genom hela huvudet och skänker det fullkomliga, det perfekta tillståndet av lycka.

För en sekund.

Dess enorma svulstighet och massa sprängs därefter av miljontals kalorier som formligen intar min kropp, attackerar varje cell och lägger sig runt som en kokong av gulaktig formlös massa av fett. Fett flyter ut. Fett pressar mot huden. Fett sipprar fram under naglarna, rinner ut under ögonlocken och gör sikten grumlig. Smärtan av överfylld, svällande mage tar överhanden.

Jag ryggar för den. Tar ett steg bakåt, som om dess mask av underbar delikatess föll av och blottade ett fruktansvärt monster. Efter tusentals lästa recept vet jag precis hur mycket smör, hur mycket socker, hur mycket fett och kalorier den innehåller. Jag måste lägga handen mot min mage. Måste känna att den fortfarande är så som den ska vara. Måste rädda den ifrån det så lockande, monstruösa. Måste ut.

Jag lyckas vackla ut ur butiken, andas in frisk luft med äkta avgassmak, sträcka på ryggen, glömma den så förföriska doften av sockersöta bakverk. När kroppen lugnat sig så kan jag kalla på min älskade, min kära.

Kom i min famn, Anorektika! Värm mig!