I

Jag pendlar mellan belåtenhet
och begär
varje vardag.
För det är ju så det är.
Att man bor i det ena
men lever i det andra.
Och ingenting däremellan.
Men det är en lögn
förstås.
Det finns ju
skogar och vatten
och åkrar.
Bara att jag inte vill
förströ mig så.
Just för att det är så
det går till.
Naturligt är inte bra.
Nödvändigtvis.
Gravitationen var
en av mina viktigaste
upptäckter.
Den håller mig samman
även om
en knapp skulle lossna.
Det skulle inte spela någon roll.
Jag sitter ändå bänkad
och begär.

II

Jag väntar i kön
på kantianskt manér.
Jag är inte den första
men jag är alltid en
av dem som går motströms
på
perrongen.
Kalla mig egoist
visst.
Jag är så självuppfyllande.
Stolt ägare till ett habegär.
Bland de värsta.
Affärerna jag sysslar med är dunkla
för de som inte känner till staden så bra.
Men det gör jag
eftersom jag kom dit
just för att bli upplyst.

III

Sen när det blir mörkt
är det ingen mening ändå.
Utan mening finns bara
belåtenhet.
Därför stannar jag inte
men nog vill jag allt.
Det är bara så
att vissa saker
styr man inte över.
När någon annan styr
blir man så där fåraktig.
Man sveps bara in
dörrarna stängs
och så är man på väg tillbaka.

IV

Mitt emot mig
sitter sju stycken jag.
Inte mina då
utan någon annans.
Jag har
nog med mitt
men ibland
kommer man
inte undan.
De små tycks
vara rädda för att
färdas i mörkret.
Och jag förstår dem.
Att inte riktigt veta
vart man är på väg.
Och svaret är ju
desto mer skrämmande:
ingenstans.
För det finns ingen
mening heller här.
Bara sömn
men förhoppningsvis
returresa
följande dag.