Jag fick ett samtal,
du finns inte mer.

Bara sådär.

Du lämnade mig kvar.

Det gör mig ont,
men samtidigt
har ingen gjort mig så glad
som du.

Att få känna det,
att få vara delaktig
i villkorslös kärlek.

En själsvän.

men...


Var det verkligen nödvändigt att ge upp nu?
Känner mig
som om jag
vore den mest olyckligaste person
i en omkrets
som bara omfattar mig.


Ska tända ett ljus,
ge dig en av alla mina tankar.














Varför?