Jag knyter hårt om alla tvinnade tankar.
Det här får inte lösa upp mitt inre.
Jag måste kunna ta ett steg tillbaka och skratta lite.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till.
Tydligt är i alla fall att jag inte ska göra något.
Aktivitet slutar i förödmjukelse, hur försiktig jag än är.

Jag drömmer hårdare om penslar och pennor.
Jag skulle t o m stöpa om min karriär
till att måla lättklädda blondiner på sandstränder,
bara jag får komma härifrån.
Bara jag kan leva ett annat liv.

Det här är en insikt.
Då jag mötte punkaren i tågkupén fanns det en match,
en vilja och kanske en tro.
Jag mötte mig själv ur en annan tid.
En tid som ägde stolthet och idealism.
Men, nu vet jag att det är ganska lätt
att få en råtta som mig på knä.

Jag är dömd till att vara grå, onämnbar i en massa,
ett golvfragment att stå på i ren karriärambition.
Jag behöver inga lekrum längre, med läderremmar och rotting.
Detta är verkligheten , 24/7,
tillräckligt hård för att ge min rygg ömma sår.
Såhär är det att vara på knä, sågad och uthängd.
Den mjällpudrade kostymen viskar om tomma rum för primatskrik, för att få ut alla fustrationer.
Det fladdrande reklambladet rekommenderar alkoholdränkning i alperna,
för att shejka nerverna lite.
Det är det moderna samhällets stressterapi.

Men, jag håller fortfarande fast nystanet i bröstkorgen.
Det här får inte krackelera min identitet.
Men det är förbannat svårt att skratta
med en klump i magen.

Jag vill måla, måla mig bort till något annat,
till något med mjuka kanter och inre rörelse.
Jag vill ha ett liv som upplevs, inte konsumeras.
Jag vill bort.
Härifrån.