Om jag sträcker ut mina armar,
kan jag flyga då?
Kan vi då ta oss till andra sidan?
För trots folks ord tror jag faktiskt att gräset är grönare där.
Och vet du? Jag litar bara på mig själv nu.
Alla andra har redan bränt sina chanser.

Om jag skriker tillräckligt högt,
glömmer ni mig inte då?
Jag är redan raderad ur alldeles för mångas minnen.
Jag är redan utvald till den som står själv i hörnet.
Så om jag lovar att skrika högre än vad ni klarar av,
kan ni försöka minnas mig lite längre då?

Om jag ställer studsmattan på kullen,
och tar sats och hoppar riktigt högt,
kommer jag nå himlen då?
För jag känner mig fortfarande som höghusen.
Hela tiden nära, men ändå så långt bort.