Och genast kommer en bild upp i mitt huvud.
Den absoluta sorgebilden.
Jag sörjer den bilden, som jag aldrig klippte ut eller tog reda på vem som tog den. Men, jag sörjer också för dess budskap.

Det är ett svartvitt foto över en samling människor som går framåt i procession. Alla utom en tittar neråt i marken. Alla är fint klädda, i mörka färger.

Det går en man längst fram. Han har vit skjorta och läderhandskar. Skjortärmen kan man skymta fram under en kostym och stor rock. Han tittar framåt, men man kan inte se vad han tittar på för hans ögon är så förmörkade att man bara ser två svarta hål. Hans ansikte utstrålar vanmakt, ilska och sorg.

Deras omgivning är fruktansvärt grå och mörk, som om även vädret sörjde. De går alla längs en grusgång, flankerad av perfekt ordnade buxbomsbuskar. Bakom dem står en vitputsad kyrka med grov vågig yta som om det fanns ett stormande hav i vitt på väggen. Kyrkan tar upp hela bildens bakgrund.

Mannen längst fram bär en låda, så pass stor att han kan fatta den med sina två handskklädda händer. Lådan är en kista. I kistan ligger ett barn. Ett övergivet barn som ingen vet föräldrarna till, hittat ihjälfruset i ett buskage några dagar tidigare.

Alla sörjde, även om inga eftersörjande fanns. Sorgen skrek barnets ogivna namn. Bilden grät över någon som aldrig ens fick chansen att säga sitt första ord, eller ens att vara saknad. Men väl att känna bitande kyla.

Blotta tanken på bilden får mig att börja gråta. Och jag vet inte ens vem som tagit den.