en känsla av förlust
gnager
skaver
lämnar mig ingen ro
allt är som vanligt
inget är som förut
har ingen framtidstro

det skrämmer mig


söker i mitt minne

det är något som pågått i smyg
sakta
som skydd
har jag tryckt ner mig själv
förminskat min glädje
slutat drömma
gömt den som är jag

det har pågått alldeles för länge
när jag ser bakåt ser jag början

på mitt nya jobb
kröp jag in i mitt skal
så effektiv i månader och år
så duktig jag var
på att hålla undan mitt jag

som skydd

nu hittar jag inte ut

jag gråter till tidningsartiklar
när ingen ser
förvånas över min känslighet
anar att det finns mer

jag har känt känslan av lätta steg
då världen låg för mina fötter
jag har känt glädje och nyfikenhet över nya dagar
kärlek
medkänsla inför okända människor
fyllde mitt hjärta
jag levde stark

jag levde för hemmet
med barnen och vänner runtomkring
det fanns en mening

jag älskade livet och trodde på det

styrka
hopp
en förvissning om att lyckan var min

allt var gott



det finns bara tomhet kvar där meningen fanns
vad återstår när man inte kan drömma?

jag är trött

en lägenhet utan liv och yta
men ändå
svår att lämna när jag är ledig
det är nu mitt hem
inte så självklart för ett tag
i bostadsbristens spår
tar man vad man får
drömmarna får stå tillbaka
nu är det som det är

jag hör inte hemma någonstans
inte här och inte där
jag bara är

och drömmarna tog slut


i händerna på arbetsförmedlingen och a-kassan

jag räknar timmarna jag får arbete
jobbar allt jag får
kan inte planera
tappar kontakten
med livet utanför

och drömmarna

tar slut