höljet föll av
med kläder
när jag älskade dig
med natten
som enda skydd

men gavs det något alls
mer än min nakna hud

var det
det enda
jag var

för jag fryser nu
och du vet
att jag är kall

och kanske
att jag inte ens fanns
men ditt sipprande vatten
släckte min törst
det gav mig litet mera
liv

ett tag

läckande blev du
en källa av tröst
skyddande

så nära

ömt och mänsklig
höll du dig runt

som osynlig hud
när jag var ensam
ute i öknen
under fallande himmel
där du
blott var

en hoppfull stjärna

och så lysande
var min enda
verkliga
vän

under huden

och kanske
på riktigt
sammangjuten
med drömmar
jag ändå aldrig
vågar känna

men var är du nu

och vart är ditt ljus
du ledde ju mig
i natten

minns du

din stjärna
flämtar nu ikapp
med andetag
när jag väntar

på att du ska dö ut

och jag väntar
på en stjärna
som kanske
aldrig fanns

så värmdes något
måhända
kanske av Gud

men jag vet att du fanns

för du lät mig
känna mig
verklig
innan du hastigt
försvann

så var är du nu?