Nu har det faktiskt blivit en del film för mig den senaste tiden. Och det har varit den breeeda repetoaren. Elefanthäcksfilmerna som irriterar, klämmer dina ömma tentakler och skriver infantila sanningar på din näsa.
Senast in i mina sinnen kom den där Den-Måste-Du-Se-filmen: Män som hatar kvinnor. Och det var faktiskt underhållning att gå på en sån visning, ur många aspekter.

Betraktarna:
I salongen sitter 200 medelålders välklädda kvinnor, och så jag. Alla hoppar de till för de mest plumpa filmgags och alla stönar o jämrar sig när Noomi Rapace blir våldtagen. Alla fipplar de med händerna och duttar på sina kinder när Peter Haber lägger sin snara runt Mikael Nykvists feta nacke. Jamen, hur ska det gåååå? Jag bara undrar?
Jag säger lixom bah...guu...asso. Nu vet jag vem som läser Stieg Larsson i alla fall. Och det är inte jag.

En god historia:
Och vad är det som gör en bok till en bestseller och ikon för en tidsepok? En god historia. Simple as that. Och vad är nytt med mord? Mmm, deckare. Visst kan vi himla med ögonen och säga att deckare är vääääldigt tjatiga. Men, det är bara ramen. Och vem nämner ramar när vi tittar på konst? Nu har jag ju som sagt inte läst boken, så det jag funderar kring är bara det som tilldrar sig i filmen. En bra thriller eller deckare innehåller ett tjockt draperi som sakta dras upp längs historiens gång. Det som i början var en bit av ett stolsben, blev plötsligt en soffa. Hårlocken under stenen blev plötsligt hundra lik ute i udden. Det finns en skandalfaktor i det här som vi bara måste lystra till och världskonspirationen är en alltför söt godisklubba. Men ändå. Vi vill ju inte läsa om en sytrådshälare. Ska det vara, så ska det vara fett.
Historien innehåller också mörka silhouetter, små svarta drag av hot, våld och makt. Vi skärras av det okända. Fantasin tar oss på rymdresor när det egentligen bara var kaninhopp.
Varje levande varelse har en inbyggd nyfikenhet efter det som finns bakom hörnet. Att bygga upp sammanhang där frågorna glittrar längs varje mörk vägg, där vi måste läsa nästa blad för att få svar på varför dörren var blå och varför inskriptionen på väggen var på norska. Det är ett kittlande av en 'naturlig' drift som t o m den enklaste duva besitter.

Bra historier är guld värda. Det finns en anledning till att Ice age III snart kommer upp på biograferna. Och att J K Rawlings badar i pengar.

Klichéerna:
Alltsedan sextiotalets sjöwall/wahlöö-böcker har det funnits en svensk tradition i att utmåla alla skurkar som välbärgade, ordningssamma och med lite psykopat symptom. De har gott om pengar och är extremt kallsinniga. De är överklass. Det börjar bli lite tjatigt att alltid se detta till höger och vänster, speciellt när verkligheten är något annorlunda. Och naturligtvis: En förmögen kapitalist är alltid en brottsling, oavsett om han är rentvådd i domstol eller ej.

Att mysteriet kring en kvinnas försvinnande ska tilldra sig i herrgårdsliknande miljö med en släktfamilj där alla är misstänkta, är bara för mycket kliché. Hade det kunnat vara en tvårumslägenhet i Bagarmossen? Nähä. Och det förklarar ju alla medelålders kvinnor i salongen.

Kvinnoporträttet:
För mig är Lisbeth Salander en frisk fläkt, en färsk terpentinluktande färgklick som sätter sprutt på hela filmen. Hon är en utväxling av Luc Bessons Nikita karaktär, dock något för förutsägbar i vissa delar. Som IT-nisse kan jag väl ställa mig lite frågande till vissa tricks, men det är ändå en stilla bris av tveksamhet jämfört mot den storm av raseri jag känt mot Hollywoodfilmernas framställning av dito hackers.
But still...Jag är förbannat svag för självständiga, tuffa, hårda kvinnor. Och de växer banne mig inte på träd.