Jag såg en man gå på perrongen med en docka i vagn.

Han mötte oss alla med skinande leende och yvig hälsning. Han struttade fram som en kalv på grönbete, med uppspärrade ögon och frireligiöst leende. Men vi var alldeles för blasé för att ens vrida oss efter denne dåre, där han gick.

Vi hade nog med övertidstimmar, stressväggar, håltimmar och existensblanketter.
Sansade, förnuftiga, intelligenta kontorsestradörer som aldrig släppt vardagen och dess temperatursbrist, klampade vi vidare i synkron klockrytm. Vi släpade mungiporna och förblindade oss i flourescerande karriärer, en modern religion, lika tunn som de föregående.

Denne man, på perrongen , med en docka i vagn. Hans ögon var fästa på bilder ur en annan värld. En värld vi valt att aldrig se, inte ens med spelkonsoll, inte för att vi heller vill.

Vi blöder ju våra egna liv i underhållning där vi dödar så många som möjligt, av oss själva. Vi vill ju vara det vi alla fruktar. Och samla poäng.

Vi, den fogliga armén som skapar hjärtginglar om oss själva med förvridna porträtt och förfärliga nicks för att vi får lov och för att ingen kan se, det vi egentligen är.

Det är med barnvagnsmannens frenesi vi väntar ut sista flextimmen och beställer pizzan, för att vi inte orkar mer än att se mat lagas på TV.

Vi är så tyngda av skuld för den växthusgas vi andas ut, för det gift vi ständigt producerar. Vi skäms över att vara världens mest lyckade skadedjur.

Det gick en man på perrongen med en docka i vagn.

Han verkade vara lycklig.