-Hur länge ska du bo där nu då?

Frågan river upp sår och jag stänger in mig i min lägenhet som jag köpte i nöd.
Som för att försäkra mig om att det är där jag ska bo.
Länge.

Jag räknar hemmen som funnits i mitt liv sen jag lämnade min hemby,
12 adresser på 25 år,
som mest har jag stannat 5 år på ett och samma ställe.


Vi möttes på klädaffären.

- Hinner inte med i svängarna, hörde att du träffat en ny.
Säger hon som varit tillsammans med samma man i minst 20 år, 2 välartade söner och renoveringsprojekt i villans kök.

Jag skrattar och ler och säger: Här vilar inga ledsamheter!
Taggen nådde sitt mål.


Hej, va kul att du kommer förbi. Skulle vara kul att träffa din nya men samtidigt.. Är det nån idé?!

Jag skrattar, hon anar inget, men hugget tar.
Kanske inte menat så men jag tar åt mig. Hör fortsättningen på meningen som inte uttalas. Hur länge håller det den här gången?


Jag räknar kärlek.
Tre samboförhållande i hus, några distansförhållanden, någon affär..
Har ändå alltid varit ensam, utom då jag bildade familj i det första och längsta förhållandet.

Jag har inte gått lätt ur ett förhållandet, inte det första, andra, tredje...
Jag har gått in och satsat känslor, trott.
Varje avslut, varje uppbrott är ett nederlag, en sorg.

Fast jag skrattar och rycker på axlarna så sårar orden mer än det syns.
och jag ler för att inte visa mig svag, vad annat kan jag göra?
Varje gång blir jag mindre och hjärtat blir som sten.



Hej, är det du som kommer. Nu känner jag igen dig när jag ser dig, kände inte igen namnet.
Jag ler.


Jag räknar jobb.
Länge hade jag tjänst på samma företag, uppsagd omskolade jag mig. Vikariat 1 år innan jag åter fick en fast tjänst. 2 år i vantrivsel gjorde att jag sa upp mig. Tillbaka som timvikarie. Springer runt, tar det jobb jag får. Har säkert 150- 200 olika personer som jag ska känna till, ta hand om på bästa sätt. 15 olika arbetsplatser.

Och jag anpassar mig.
Och jag känner skuld för att jag inte lyckats hålla ihop, hålla fast.
Och jag känner skam för att jag vågat försöka igen och igen. För att jag vågade vara förmäten att tro. Att inte ge upp.


Är det konstigt att jag känner mig rotlös?
Är det konstigt om min tro börjar vackla?