Minnet av våra spår
inte lätta och barnsliga
småfötter i vandring
som vuxen.

Likväl hukade vi oss ner
och tittade storögt på detta
myller I stackarna
spanade i bäcken för
småfiskens skull.

Vi täljde våra kvistar vassa
vägde vackra stenar i vår
hand
och över oss vakade ständigt
det oändliga stora
- vi så längtade till
men aldrig någonsin fann.

Men ur striden skulle vi
segrande gå
sökande i vandring
för att aldrig mer vända
åter
för att aldrig i vemod se
oss om.

Ty vi är idag det träd
som gav oss våra vapen
vi är idag det vatten som
födde dessa yngel.
Vi är av livet formade
likt stenen så säreget
vacker
härdad och hårdare
än granit.

Ja vi , vi är det
outgrundliga härliga
som kallas … liv.