|
|
öga
inramning, en livstid
man kan se att det hängt tavlor på väggarna
krokar i betongen, i vit färg
på någons order lyftes de igenom korridorerna
in i hissen, ner i källaren, kylrummet
en bår för varje tavla
***
under en europeisk resa till ett europeiskt land
slog den tysta skogen ner
mörkblått barrsvall
simultant med kraftledningen
en mun sluter sig
***
smala knogar
din man steker smör
tiden är en fiende
det är inte samhällsnyttigt
att bli djupt skakad över hur
tunt huden sträcker sig
förklaringen läggs fram
på en karta
din man skulle ändå inte förstå
***
hur många tunnland jord
hur många stulna tungor
ska komma att skyla respektive bespotta din kropp
***
det är inte första gången
jag saknar öga att se med
***
det är natt, det brinner
det är natt, det brinner
det är natt, det brinner
ebenholtsmörka svalor
begravs på helig plats
det är en gåta, en ängslan, en sorg
***
klev upp
mot dina händer
in i ditt ansikte
med mina stora pupiller
och jag kunde känna varmt hår
kittla
***
och här strider jag
här sätter jag ner mina fötter
munnen full av salt
låter ögonen spridas
Fri vers
av
Anna Frölander
Läst 876 gånger
och
applåderad av 24 personer
Publicerad 2009-06-17 17:45
|
|
|
ej medlem längre
som åtta tavlor hängandes efter
varandra, det är överlappande vackra
och täta bilder med en sköra tråd som
löper igenom dem alla. strakt.
jag vet, om jag skulle ge dig
konstruktiv kritik i sann arnö-anda, ;) så
tror jag några av dina rader skulle
vinna på att skrivas ihop utan luft, för
de har en sån skön rytm som inte
förlorar något av att sättas samman.
jag är fascinerad av din rörelse framåt
och de scener som byggs upp en efter en
till en lång fläta. jäkligt snyggt!
2009-07-21
|
|
|
|
Nina V A
Jag tycker första stycket vilar alldeles oerhört nära titeln och hur man kan associera med alla dessa bilder man häktat av och burit ner genom tiden. Nog har där hängt tavlor inramade men som i ett galleri måste de förnyas.
Det finns en spännvidd i ögon som egentligen säger så mycket mer än bara de bilder vi zoomar in och bryter ner.
För mig säger tredje fragmentet en hel livhistoria ur tunn hud, magiskt i sin formulering - inbjuder, lockar - men bara för de med fantasi. En tavla att verkligen beskåda ur alla sina perspektiv.
Det brinner och slutaren gör sin ringrörelse
Fan Anna, så oerhört stort detta lägger sig,
pupiller är en värld obottnad och du bjuder oss yta, djup
ja – de transformer vi vill
på intet vis kan vi väl misstolka eller komma undan -
ring ring of fire, the shatter of world
Jag vill också passa på att lyfta fram Cs kommentar (får jag)
utan att ta fokus från din text
bara för att här ligger – sanningen
Fina tokbegåvade Anna
ögon när
2009-07-18
|
|
|
|
katt.inc
Jag tycker om fragmenten, som utryckta bitar ur mänskligheten som för mig blir den röda tråden här, mänskligheten, människan. Din dikt är välskriven, som om varje ord är noga övervägt, varje stycke noga genomtänkt, avskalad nästan ända in på skelettet men fullt tillräcklig för att ge klara bilder. Det finns en mystik i denna dikt som blandas med det konkreta, vilket naturligtvis har med det fragmentariska att göra men även med det innehåll du valt där du går från det svävande, lite diffusa som "på någons order lyftes de igenom korridorerna" till det mer detaljerade som "smala knogar din man steker smör". Tack för en mycket bra dikt.
2009-06-25
|
|
|
|
resilient
det här är vad jag kallar poesi. Ska läsa mer av dig nu.
2009-06-24
|
|
|
|
mikael ejdemyr
Säkert. (Och allt annat än "Ögats historia".) Kan du inte undvara andra och tredje fragmentet? De säger nästan ingenting, tar bara mycket plats.
2009-06-21
|
|
|
|
Christer Eriksson
Ibland eller nästan hela tiden blir jag provocerad av denna sida, den premierar skit om premier räknas i kommentarer, nu gör den ju inte det, inte för mig. Det är bara så ofantligt svårt att hitta guldkornen. Undrar hur många man missar liksom bara för att de inte ingår i ett nätverk av socialt missanpassade med diverse demoner såsom ilska och klåda i underlivet eller vad det är som sammanfogar människor här. Detta var dock en parentes. Vi lever i Sverige och det är ju ett fritt och besparat land. Man får ju till och med vara med på en poesisida och inte skriva poesi. Jag är dock glad att du gör det.
Det här är en mycket bra dikt och jag tycker om den korta titeln ”öga”. Det är något med ögon. Lite läskiga, simmiga rödsprängda. Man ser ett tillstånd. Kärlek och likgiltighet i dem. Friska vita ögonvitor eller gula, cancersjuka där levern slutat rena och där ögonen slappt fixerar de som blir kvar, ännu en stund.
Jag tycker mycket om detta lite Öijerska språk. Mycket sparsmakat och bra.
” hur många tunnland jord
hur många stulna tungor
ska komma att skyla respektive bespotta din kropp”
Överlag så bär hela diktsviten ett lugn, en sorts pondus. Liksom så här är det så stick inte upp. Man kan ändå inte göra något åt ordningsföljden. Någonstans mitt i livet börjar uppförsbacken.
” tiden är en fiende”
Så är det men också en befriare. Jag kommer inte ihåg nu vad filmen heter, kanske ”Irrversible”, nä, hur som helst så börjar filmen med ”Tiden förstör allt”, sedan följer en av filmhistoriens råast skildrade våldtäkter. Den river sönder hela insidan. Din dikt däremot vandrar, det finns ett hopp, en nyfikenhet längs vägen. Jag tyckte mycket om denna.
2009-06-18
|
|
|
Nästa text
Föregående
Anna Frölander
|
Se alla