röken från skorstenen
drar åt väster
det är bara rester
från min mammas
hår

det är inte för värmens
skull
vi eldar för skuldens skull

mitt bo är ett
krematorium
utslagna tänder
förkolnar
sönderslitna kläder
brinner bäst

hej vad det går
knogarnas vita vrede
faller
mamma ligger

gult är fult
rött är farligt
svart svävar
resterna
högt i det blå

Och i denna märkliga
värld
växer småbarn och
blir stora
ögon som sett för
mycket
öron som hört ord
värdiga stora
poeter
bibelsprängda förvisso
rått och brutalt
likt Kain och Abel

vi hade dock inga stenar i vårt hem
ej heller slungor
men ett ordförråd så stort
och avancerat att
Lars Nore´n hade jublat
rodnande av avund
och skapat ännu abstraktare
scener och objekt




Jag ska bli ett barn när
jag blir stor
klä mig i aska och säck
och utan skor ska jag
sakta förblöda och vilsen gå
och dockor ska jag äga
utan hår
med knäckta näsben
utslagna tänder och käkar
av glödande stål

och för var dag som går
ska jag krympa bit för bit
för att slutligen inte vara
större än en bit kol
brinna förtäras bli till aska
spridas för vinden
av likasinnade bli begråten
av min pappa och mamma
förlåten
för att jag en gång fanns.