Lite frånvarande och fundersam ställde jag ifrån
mig min ryggsäck drack en klunk vatten
tog maskburk och spö håv och fiskeväska
och gick ner till stranden så långt marken bar
det var en meter att hoppa till flotten som
låg förankrad där ute och jag var tvungen att
hoppa över med fiskedonen i två omgångar
för att inte tappa balansen

jag ser inga vak det är insekternas dag
de doppar hoppar glider på ytan
där de annars snabbt brukar slukas
jag agnar på och kastar det är bara
kastmete som gäller den här fisken
beter sig som mörten de retas de
nafsar de formligen suger masken
från kroken
nappar det så dra den är vass maffig
och kavat
en korsning mellan kanadaröding
och bäcköring
den har fått ett fattignamn, spjelk
idag är den inte på hugget
inte en rörelse eller ett napp

Värmen är nu tryckande, jag svettas
där jag nu står ligger rälsen
trettio meter ovanför mot öster
bakom den en ravin
vinden ligger svagt på från söder
och plötsligt från norr glider en
svart tunga upp på himlen
någonstans från ravinen slickar den
begärligt rälsen reser sig oväntat
som en jättevåg och med en kraft
som från en jätteslägga drar blixten
likt en dragkedja genom luften
och knallen kommer samtidigt

jag stirrar mållöst jag får en chock
instinktivt drar jag snabbt in reven
plockar ihop maskburk och håv
kameran hänger och dinglar
runt min hals den stör mig
är i vägen
jag vänder mig försiktigt på den
rangliga flotten
nu måste jag klara hoppet med
händerna fulla jag får svårt med
balansen
till land är det är en meter av
bottenlös dy
stövlarna är tunga bråtet jag står
på vickar jag glider åt sidan
jag hoppar
jag kastar det jag har i händerna
mot land kroppen landar mjukt
i dyn inte med ett plums inte så att
vattnet stänker
bara tyst och omfamnande som
en kyss sugande suckande
kameran någonstans där nere
drar i min hals
benen är stumma de rör sig trögt
och segt i gyttjan stövlarna glider
av mig det känns skönt
mina fingrar klöser i sly och rötter
jag måste snabbt få ett grepp
ankorna skränar i mina öron
det simmar runt som för att
hjälpa mig upp
jag får tag på skaftet till håven
och som en hårdför cowboy
lyckas jag jag kasta nätet runt
halsen på en stubbe
jag lugnar mig för ett ögonblick
astman rider mig skräcken skenar
jag har panik

jag snyftar och spottar dy
glasögonen har jag tappat
jag drar mig sakta upp
tar nya tag får grepp om
småbjörk och al
halvvägs upp ligger jag helt
still tänker på att andas rätt
ansiktet vilar mot marken
jag lirkar av mig kameran
slänger den åt sidan
den är säkert förstörd
det är då jag blir medveten
om åskan
den är otrolig den är massiv
jag bländas av blixten jag
hör inte knallarna jag känner
bara vibrationerna

Jag vet inte hur länge jag ligger där
orörlig huvudet tomt på tankar
och luften är torr inte en droppe faller
luften så laddad att regnet dunstar
av blixtens hetta innan det når marken
det fräser det viner det luktar svavel
och svena det osar bränt
det knastrar av elektricitet så håret
reser sig på armarna

jag vet att jag måste ta mig upp
till bänken där ryggsäcken står
där finns både astmamedicin
och mobil
jag försöker att resa mig
kommer upp på knä
jag kommer att bli ihjälslagen av
blixten
den stampar den slår jag blir
vilsen av urladdningarna
jag är yr känner mig sjuk jag spyr
kärrvatten och sörja

och då händer det som inte får hända
inte nu, inte nu jag ber dig min gud
låt inte detta hända inte nu aldrig
någonsin något sånt här får hända !!
genom åskknallarna ett främmande ljud
något som stryker mjukt mot min bara hud
vita vingar fjädrar i oskuldens färg kämpar
vågkam bryter i trasslig lina den vita vackra
halsen i en båge spänd
betet kroken !! då kommer det lågmälda
skriket så typiskt mig
bönerna förbannelserna fruktan det
ödesmättade vrålet den övergivnes gråt

och då faller de första tunga dropparna regn.