Hennes ben som små stickor
sprattlande pekar rakt upp
mot solen
hon gungar hon sjunger
fötterna är bara och lekfullt
kysser molnen hennes tår

liten byxa till liten kjol
brädan på gungan
alltför stor
fingrarna knappt räcker
runt repen
där har hon sedan urminnets
tider suttit och väntat på att
åter bli född
efter varje gång hon har
aborterats

ögonen glittrande blå
håret vitt och tunt runt
öronen blåser
har hon ett hjärtformat
födelsemärke på sin
hals då är det en av
hennes mammor som
detta skriver ...
ropa Clara liten och hon
kommer att se på dig med
begrundande blick och
leende svara, ja Clara
det är jag.