Nu när sommaren som vackrast är
mitt sinne så märkligt dystert

det ligger ännu drivor över
dikesren och äng
plogkant när mark efter
natt ligger frusen
tinar i sol när det blir dag

då driver drivor av tankar
som smältvatten ut
och fyller mitt dike till brädden
av vägsalt och grus
i smutsiga smala ränder
den sårbar hud
perforerar, i rännilar
dränker
i strålande sommarsol