Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

näckrosor


Kära du.

Regnet är här. Det har varit väntat i dagar. Jag vet inte om det gör någon skillnad. Det är ju inte det att saknaden blir mindre. Tvärtom. Du lyser så fint i din gula regnrock.

Ingen har ringt idag. Ingen har heller knackat på. Jag har lagt ut brödsmulor i trapphuset ifall duvorna, som i vanliga fall sitter på taknocken, skulle få nog av friskluft och söka sig inåt. Jag vill att de ska känna sig välkomna. Att det ska finnas något att picka på.

Jag har möblerat om hemma. En överraskning. Jag har målat toalettstolen, bytt duschdraperi och släpat bokhyllan från den ena sidan till den andra tills jag bestämde mig för att ställa den i köket. Det blev en fin kombination. Matos och bokryggar. Sängen behöver du inte oroa dig för. Den är så mycket du att jag inte orkar flytta på den.

Jag har återigen kommit på mig själv med att tänka på de döda. Det är inte lustigt, jag vet. I ärlighetens namn har jag till och med hälsat de välkomna att stiga in på en kopp te men ännu har ingen tackat ja. Tur är väl det. Jag har inte en enda ren kopp kvar i skåpen. De flesta har jag nu ställt ut på balkongen så att regnet ska ta de värsta fläckarna.

Om de döda satt här så vet jag inte var jag skulle börja. Att skylla på någon känns mindre begåvat för att inte säga ohyfsat. Det är inte alltid någons fel, ibland händer saker bara. I fel stund. På fel plats. Jag skulle stryka de dödas hår. Ta ut kakor ur frysen. Kanske skulle jag börja med att säga att jag nu förstår att välja. Om jag inte väljer så blir jag otymplig och ödslig. Ett lönlöst inferno. Sedan skulle jag berätta att jag valt dig utifrån den insikten och att du i din tur inte hade något emot det men att du nu är på resa och att jag sitter här och väntar och viker näckrosor av servetter. Att jag ger mitt yttersta varje dag för att kunna urskilja verkligheten från fantasin skulle jag trycka särskilt på.

Jag ser regnet falla och jag kan höra hur jag trummar med fingrarna på telefonluren. Det är verkligt. Jag skulle nog avsluta pratstunden med att läsa högt för de döda. Jag är säker på att den hängde skulle uppskatta det. Just idag är jag också säker på att allt är möjligt, att du snart ska komma hem.

Skickar med en karta där jag ringat in var vi bor. Ifall du varit borta så länge att du glömt.


/din kära




Övriga genrer av Anna Frölander
Läst 860 gånger och applåderad av 27 personer
Utvald text
Publicerad 2009-07-24 17:43



Bookmark and Share


  vakentimmar
du skriver väldigt fint tycker jag, lite vemodigt, men vackert, annorlunda.
2010-03-25

  Per Teofilusson
den här tonen går inte av, och hackar sig. Ibland, som här, vill man inte att ett sådant här lågmält vinande ska ta slut. Jag får plötsligt lust att skrika, vid sista ordet: alla har inte varit där! Men jag har.
2009-10-21

  Blodros
..jag läste om denna här.
Du har en stämning, känslor i texten som gör at jag som läsare fångas upp.
Gillar!
2009-07-26

  Mikael Lövkvist
Ömtåligt. Skört. Och ändå, fyllt av djup och stark levnadsvisdom.

Jag läste den igår, och sedan idag, och fick helt olika associationsbilder. Märkligt. Men det ömtåliga, det sköra, och vördnaden för det sköra i människan, bestod.

"Kanske skulle jag börja med att säga att jag nu förstår att välja. Om jag inte väljer så blir jag otymplig och ödslig. Ett lönlöst inferno."

Dessa ord skakar om inom mig, på både bra, och obehagliga (kanske alltför bekanta) vis.

Om jag vore död, och vilsen, tror och tänker jag. nu, så skulle ditt bord nog vara en trygg plats att vila invid en stund. Du berörde mig åter igen djupt med dina ord, och framför allt med känslan bakom orden.

Tack.
2009-07-26

  katt.inc
Brev är fint att läsa. Jag tycker alltid att jag tjuvläser när jag läser brev i litterär form. Brevet är ju inte till mig och ändå är det till mig som läsare. Du får bilden av denna person att träda fram mycket tydligt. Jag ser brevet som en finstämd skildring av någon som fastnat i sin sorg, som inte kan gå vidare, som inte orkar se sanningen. Ensamheten och saknaden är så stor och så påtaglig att förnuftet sviker och vardagens bestyr får stå tillbaka. Jag tycker du mejslar fram denna person sakta och mycket respektfullt så att jag som läsar hela tiden måste omvärdera min uppfattning om brevskrivaren. Fint berättat och jag skulle gärna läsa mer. Tack.
2009-07-25

  Knickedick
Känns mer som om det är en monolog, ett brev som aldrig får svar.
"Skickar med en karta där jag ringat in var vi bor. Ifall du varit borta så länge att du glömt"

Om han inte kommer ska jag jaga upp honom och tala om att han fanimej får palla sig hemöver
2009-07-25

  Elin R
Ljuvligt, detta tilltalar mig, särskilt detaljerna, det om kopparna och toalettstolen. Tack för läsningen.
2009-07-25

  Ulf Lagerholm
oj, denna slinga, detta brev kan jag inte bara passera utan att markera min odelade uppskattning, framställningen känns ren från obehagliga övertoner och annan distorsion som får min läsning att haka upp sig, jag hemfaller åt en liten synd när jag nu önskar lyfta följande passage ur sin hemmahörande omgivning;


"Jag har möblerat om hemma. En överraskning. Jag har målat toalettstolen, bytt duschdraperi och släpat bokhyllan från den ena sidan till den andra tills jag bestämde mig för att ställa den i köket. Det blev en fin kombination. Matos och bokryggar. Sängen behöver du inte oroa dig för. Den är så mycket du att jag inte orkar flytta på den"


tack hörru, för att du delade med dig av detta vackra
2009-07-25

  Johannes

jag tänker på de döda
hur våra ben aldrig försvinner
hur håret aldrig slutar växa

lite likt kärlek ibland


Något jag skrev en gång. Du påminde mig.

Jag är som vanligt i brist på ord inför det som på något vis inte behöver ord.

Du skriver för sällan.

För övrigt, bara för att sätta extra touch av morbiditet i det hela, duvorna kan alltid picka på benen om de nu skulle sakna brödsmulor.
2009-07-24

    resilient
Den berömda regnrocken. "It´s four in the morning, the end of december, I´m writing you now just to see if you´re better..."

Du har Cohens känsla i din text. Jag får känslor av övergivenhet, saknad och längtan när jag läser det. Fint.

"Ingen har ringt idag. Ingen har heller knackat på".

Tänk om vi skulle ta oss för att beskriva allt det som aldrig har hänt, ej heller kommer att hända.
2009-07-24
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol