Så där förstrött och lite
tankspritt
långsamt och lekande
dock inte lätt
den illa gör och plågar
hungrar inte redan mätt

den har tagit mycken plats i våra liv
den har krafsat i våra öppna sår
den har legat i våra sängar och
flåsat i våra utmattade öron
tafsat och vidrört oss
skrämt oss till tystnad
den har öppnat det som ska
vara stängt
den har stängt det som öppet
måste vara
nypit åt i redan trånga ådror
den har suttit mellan oss i
sofforna
lojt tuggande på tandpetare
med sin grinande käft

våra vårdare likt drönare
runt sin döende drottning
har nervösa sprungit
omkring
förvirrade tittat till
ändrat på våra kuddar
vädrat lagt på en filt
smärtan allt för svår
mera morfin
mera morfin
och döden har suttit
på sängkanten
känt sig snuvad på bytet

på Iva har den ingett hopp
stoppat blödningar och
svullnader
lurat oss
för att plötsligt låta det
flöda fritt och livet
runnit ut i steriliserade
lakan


den har slitit sönder våra
hjärtan
och inte en gång har den
varit varsam


och jag som en gång trodde
att döden var min vän
den som skulle sitta vid
min sida
ge mig svalka och blåsa på
det ömma onda
nynna på en sång en saga
som bara döden kan


Att dö är inte farligt
det är sättet som döden
dödar på som fyller mig
med fruktan
och med spända vader
på starka ben
springer jag bort från livet
spränger målsnöret
med en överdos morfin.


Känn dig blåst din djävel.