Det var vinter när jag tillsist
hann fram till dig
Du var isig och vit som frosten
men du smälte inte likt den på mina
ögonlock

Istället fastnade du mellan fransarna
För att sedan följa det dammiga ärret ner
längs kinden
när du blev till tårar

Stel och på avstånd såg jag dig
fastspänd i tid och rum
Du var blind inför det mesta
alltid så ofokuserad

Och tro mig
jag ville hjälpa
Men jag hann inse att det inte fanns någon tid kvar
för oss