Trots att sparrisen låg vid sidan av kastrullen såg jag att de rörde sej.Skruvade sej som makaronerna och berättade allt det där jag själv brukar berätta för mej. Fast med lite ivrigare inlevelse. Trodde de verkligen att jag skulle tro på dem?

Ska man använda melankoli måste det vara med en lite mera släpig ton så att åhöraren sjunker ner i nästintill-koma. I det tillståndet kan gamla trasiga historier sippra nästan ohörbart in i öronen och docka någonstans i hjärnan där de gör mest väsen. Sen. Sen när åhöraren inte riktigt vet var det kommer ifrån, då:

Då är det som en slags sanning.

Fast det vet de inget om.

Sparrisen.

För de är goda.