Det var en gång en lärka som alla andra. Men sedan första gången han skådat solen hade han älskat henne över allting annat. Hela sommaren satt han på en kvist och sjöng sin kärlekserenad till solen. Men hösten kom och det blev blåsigt och kallt. De andra lärkorna gjorde sig redo för att ge sig av, men vår lärka satt som förtrollad och bara kvittrade. De andra lärkorna försökte övertala honom att följa med, men envist vägrade han att lyssna.

En blåsig höstdag gav de sig av och lämnade honom ensam kvar. Han kände sig ensam och försökte locka fram solen med sin sång, men hon stod ingenstans att finna. Han sjöng så att bröstet höll på att spricka. Han sjöng så innerligt att ögonen tårades på de harar och rådjur och andra små djur som passerade förbi, men de gråa skyarna var obevekliga. Sakta gled de fram över himlavalvet och dolde solen för världen.

Lärkan sjöng tills gråkall höst blev till isande vinter. Han sjöng, till och med när kylan fick honom att huttra så att sången blev oigenkännlig. Han sjöng och sjöng tills han tappade sin röst och inte längre kunde sjunga. Men fortfarande stod solen ingenstans att finna.

Till sist gav han upp, och bestämde sig för att lämna denna vackra värld han kommit att älska och flyga till varmare länder. Han slängde sig ut från sin kvist, men kölden hade kommit, och han var allt för stel och trött. Snart frös hans vingar och han föll hårt till marken. Så låg han länge där, och tänke att nu är min sista stund kommen. Och han ville inte längre sjunga.

Men turen var på lärkans sida, och en ko som ätit av det sista torra vinterbetet, passerade förbi och råkade lätta sig ljust där lärkan låg. Den mörka blajjan värmde hans vingar och hans livsandar och inom kort så hade vingarna tinat, och han kände sig redo att flyga vidare.

Vid gott mod stämde han upp i en liten sång för att hylla sin goda lycka. En förbipasserande bondkatt hörde dock kvittrandet och slet upp lärkan ur blajan och slukade honom hel.

Sensmoral: Den som sätter dig i skiten är inte alltid din ovän, den som hjälper dig ur den är inte alltid din vän.