Det är konstigt hur jag tänker på dig
så ofta 
och så långt efteråt
som om jag inte fått ett avslut
fast jag gick vidare för länge sedan
 Det smärtar mig att sakna dig
och våra skratt
när jag är så omgiven av värme
av någon som ger mig allt
det du aldrig gav
och gör mig lycklig
 Det stör mig hur du plågar mig
som ett spöke i min hjärna
och får mig att glömma allt det fula
som rört sig mellan oss
som får mig att sakna dig

 som jag gör nu

 Men jag klarade egentligen aldrig av
din veta-bättre-attityd
ditt inbillade behov av ensamhet
och dina divalater
 Hur du såg ner på allting vardagligt
och sollade dig till den högre klassen
trots att du är lika grå och alldaglig
och lika smärtsamt ensam
som vem som helst
när du somnar intill ingenting
i sängkläder som inte klär dig

 Och jag gillade egentligen aldrig
din oförmåga att handskas med känslor
än mindre hur du vägrade att uttala dem
 Ditt sätt att smaka av vin
som om du visste något om druvor
eller din syn på närhet som ett ligg
innan du somnar
och sedan vända ryggen till

 jag vet det nu

 Du lever för dagen
med en rädsla för framtiden
för att fastna i mönster
och med människor
som blir för fästa vid dig
 Du vill vara fri
som en fjäril
sträcka dig mot himlen
i dina egna banor
med din egen fria vilja
utan någon annan
som håller dig nere

 Du söker skäl att komma bort
för stoppljusen bygger panik i dig
och du vågar aldrig riktigt rota dig
för du väntar ju på det där riktiga
det viktiga,
det stora som kommer att omsluta dig
och ta dig med
på en resa du tror
kommer att göra dig lycklig
och tills dess kan ingen fånga dig

 jag har förstått det nu

 Så här i efterhand
var det kärleken i sig jag suktade
och inte dig som person
men nu när den äntligen funnit mig
på annat håll
saknar jag dig
för den du var innan jag förändrade dig
innan jag analyserade sönder allt
och du gick in i dig själv
innan vi förstörde allt
saboterade oss
 Jag hade velat känna dig
som vän
som alla andra
som vem som helst

jag vet det nu