Hon synes honom sval
där han står
i skuggan av sommaren

sneglande blick över yppighet

hon lapar porlande månljus vid
bäckens frodiga stillhet

så självsäkert är hon bara där med
lockelser i varje rörelse

ett steg för honom närmare
stannar så

tvekar

inför längtan som så plötsligt fyller hans
sommarmätta sinnen

hon andas vildäpplets doft över axelns ljushet
fingrar fångar lekfulla droppar av höstljus
lovar mjukhet
mosslen vila
följsamt draperad närhet

men ett eldsvärtat hår faller i stänk då hon vänder sig om
störd av de steg som för honom nära

tankar tystnar då blickar möts

hans fylld av kvardröjande solhimmel
hennes..
      med djuphavets trotsigt glittrande dunkla

lovar livfulla flyende stormar