Jag ser dig tydligt, jag ser dina konturer, din profil.
Fast du är inte här.
Jag ser dig när jag blundar, jag hör dig när jag stänger
av ljudet i mina öron, och jag kan känna dig när jag drömmer.

Du fanns vid min sida...För länge sedan...Du stod där vid dörröppningen
och vinkade och bedyrade att du skulle snart komma tillbaka.

Jag står där, än idag och väntar. Jag stirrar ihärdigt på handtaget till
dörren och jag har redan sett hur du drar ned det, kliver in och säger.

- förlåt att det tog så lång tid!

Jag blundar och känner din doft som följer vinden in i huset när du kliver in, och jag ser så tydligt hur ditt hår ruffsas till av samma vindpust som gav mig doften. Kanske är detta den verklighet jag har. Att du bara ska finnas i mina drömmar. För när jag väl öppnar mina ögon igen, hör jag regnet smattrar varnande mot fönsterkarmen och alla färger blir utbytta mot grå betong.
Och när jag känner ångesten analkas, så blundar jag försiktigt och tar ett långt djupt andetag...Och där står du, med öppna armar och ber mig ansluta.

Min morgondag upphörde att existera i samma stund som du stängde dörren. Tiden har liksom stannat och allt sker i ultrarapid. Vart jag än mig vänder så är det dig jag ser i mina linser, och jag kan inte längre sköta om mig...Jag förfaller framför mig själv, jag splittras sönder och samman med tanken om att du faktiskt aldrig kommer att återvända.

För just den tisdagen, förvann du...Du förvann utan att du kunde förnimma smärta...Du förvann till en annan dimension...Och därifrån kommer du aldrig återvända.

Jag ser spillrorna av mig själv i den grymma spegelbilden framför mig. Bilden minner om en människa som såg livet som en ovärdelig gåva...Och leendet fanns där...jämt.

Jag står där, än idag och väntar. Jag stirrar ihärdigt på handtaget till
dörren och jag har redan sett hur du drar ned det, kliver in och säger.

- förlåt att det tog så lång tid!