Frågade hösten -08 Argus -folket, Barnen berättar -föreningen och andra:

”Hur, var och när lärde du dig att läsa?

Samlar ögonblicksbilder av den första läsupplevelsen, en historia på en mening eller många om hur, var och när du (eller någon annan) lärde dig att läsa, alltså upptäckte att du kunde läsa på riktigt, riktigt själv. Hur kändes det?”

Och dessa svar fick jag (något har jag förkortat och de finskspråkiga har jag plockat bort) De usprungliga texterna publicerade på argus 10. juni 2009.

Jeg vil gerne fortælle om min første læseoplevelse i skolen. "Mads så en ko og en so." Min tanke var: Ja, der er en ko og en so på billedet. Der er ingen væsentlige informationer at hente i teksten. Min første læseoplevelse hjemme var, da jeg tilfældigt tog "Den lille Prins" ud af bogreolen, da var jeg 10 år gammel, og opdagede at jeg kendte historien! Min far havde brugt den som godnatlæsning for mig fra jeg var 2 til 4 år. Det havde jeg glemt alt om indtil da.

Anders A., Sverige:

Jag läser inte. Romaner. Jag skriver. Noveller och dikter. Har vissa problem med att få ihop skrivna bokstäver till ord. Jag blir fort trött i ögonen.
Annars minns jag hur vi ljudade ihop os och so när jag nyss börjat skolan. Ord som inte betydde något för mig, då. (Kunde vi inte ha satsat på ord som betyder något, tänkte jag då). Men sa inget, man hade oinskränkt respekt för "fröken". Och så insåg jag hur 'ja' och 'jag' var 2 olika ord med olika innebörd. Tidigare var det samma ord för mig.
Av de få böcker jag kom igenom fanns Enid Blytons Mysteriet med det mystiska byltet. Usch så jobbigt. Men det var ju fint att läsa så det kändes skönt att jag orkade igenom. Så satte pappa Tom Sayers Huckleburry Finn i händerna på mig. Då tyckte jag att jag kunde fantisera ihop minst lika bra grejor själv, och ville inte sitta inne och läsa hur kul ANDRA hade det! Modellplan var roligare! ;-)

Allting har just fallit på plats. Jag ser ut genom ett fönster över åkrarna, sjön och bergen. Ingen har lärt mig läsa, inte ens jag själv, inte vad jag kan komma i håg i alla fall. Men mamma har just bekräftat att den där bokstaven som ser ut som en klyka, den som står före numret på bilarna, den betyder Y. Så var det klart, bokstavspusslet. Senare i livet kommer jag ofta att minnas just var jag befinner mig när en tanke klarnar till samma självklarhet som ett landskap.

Jag vet inte hur gammal jag var, men det var en faktabok om spindlar (fanns om äpplen och något mer i samma serie minns jag) som jag läste för något stackars plågat syskon. Mest var jag stolt.

Jag lärde mig från Fem myror att de är fler än fyra elefanter, men bara de stora bokstäverna. Jag kom ihåg att jag satt hemma hos en kompis och berättade vilket barnprogram som skulle börja, för det kunde jag läsa på TV:n. Ett ganska stort minne.

Jag är inte så bra på barndomsminnen, funderar på om jag lärde mig läsa redan före skolan. Det borde man ju komma ihåg. Eftersom jag bodde i Bonn och började i tysk skola fick jag i alla fall börja som sexåring. I Sverige var ju debutåldern sju. Jag lärde mig alltså tyska och undervisningen var förstås på tyska. Om jag lärde mig läsa svenska före eller efter skoldebuten vet jag inte och mina föräldrar är döda så dem kan jag inte fråga. Jag fick prenumerera på Kalle Anka & C:o, vederbörligen kontrollerad av fil. kand. Westin, tror jag han hette, en garant för att den inte var moraliskt fördärvlig. Jag blev tidigt en ivrig läsare, jag hade näsan i en tidning eller bok nästan jämnt. På barnkalasen läste jag värdens serietidningar i stället för att leka och blev med rätta betraktad som en tråkmåns. Jag hade lite autistiska drag som gjorde mig lite inbunden och osocial.

Min äldste son lärde sig läsa från en affisch om "Kvinnor kan". Affischen hängde på en dörr hemma. ’Kvinnor kan’ var alltså de första ord han lärde sig att läsa. Näste son fick ett vackert designat alfabet på väggen bredvid sin säng och lärde sig bokstäverna där. Den tredje fick ingen särskild hjälp utan fick klara sig själv. Han läser betydligt långsammare än de andra två. Undrar hur det skulle gått om jag fått en fjärde son.

Raimo, Finland:

Jag lärde mig att läsa hemma, i vårt torp med många barn och en farmor, som hade sitt kvarter uppe på den varma ugnen. Hon hade tio år tidigare hon mist synen, och hon kunde hålla oss andra vakna på natten när hon sjöng sina psalmer. Då hon började mig lära att, kommenderade hon mig att slå upp psalmboken vid en viss psalm. ”Läs pojke!” Först begrep jag ingenting, men farmor läste utantill för mig första raden och sa att jag skulle upprepa. Och så fortsatte det, den blinda på sitt läger och jag på bänken med psalmboken på bordet. Hon övade med mig tills jag kunde läsa. Det var innan jag började i skolan.

Jag lärde mig att läsa på WC. Jag satt där och läste Kalle Anka och så med ens såg jag vad där stod.

På våren på första klassen, strax före sommarlovet, hade jag inte lärt mig att läsa, fastän det borde ha skett. Vår familj kallades till skolan för diskussion om jag borde gå om första klassen. Nehej, det går vi absolut inte med på, svara far och mor i mun på varandra, vi lär honom att läsa under sommaren, och går det inte på annat sätt, får han stryk. När skolan började på hösten slog jag upp min abc-bok och läste. Läraren bläddrade misstroget framåt i boken och konstaterade att jag kunde läsa. Vilken metoden hade varit under sommaren, det talar jag inte om.

Jag måste ha varit fyra eller fem, då jag hos mormor studerade en lapp som storebror hade skrivit. På lappen stod ordet: ÄGG. Jag förstod och blev glad över att jag kunde läsa.

Torhild, Norge:

Jeg sitter i stua side om side med bestefar. Han leser avisa, Stavanger Aftenblad. Avisa er så stor at han må holde armene langt ut for å få den i riktig leseavstand. Han sitter fordypet i lange artikler om politikk og veiutbygginger. Jeg har fått den ene delen av avisa. Jeg har brettet den sammen, slik at jeg klarer å holde den, og så har jeg snudd rundt til siste side. Der er tegneserien, Rasmus Klump. Jeg leser de små tekstene og koser meg med Rasmus sine gode replikker og mange reiser. Det er godt og trygt å sitte ved siden av bestefar. Samtidig er jeg litt stolt - jeg er stor jente, jeg kan lese avis!

Her er en liten sak jeg skrev om min datter da hun lærte seg å skrive, for hun lærte seg å skrive først.

EVENTYRET

Ingeborg og Anne-Lise Wie

Det var en gang to røde ark som lå og slengte. Ei lita jente fant dem og fant ut at hun ville skrive et eventyr. Og siden arkene var så fine og røde skulle eventyret handle om fargen rød. Hun begynte så fint:

 DVRENANGELITEJORKLODE

skrev hun. Og så leste hun høyt: DET VAR EN GANG EN LITEN JORDKLODE

 Men da hun skulle skrive videre ba hun mammaen sin om hjelp, for det er hardt arbeid å være forfater. Så skrev mamma på det røde arket, mens jenta fortalte hva hun skulle skrive:

 DET VAR EN GANG EN LITEN JORDKLODE SOM IKKE HADDE NOEN FARGE, BARE RØD. SÅ ALLE DYRENE MÅTTE SPRETTE VEKK NÅR DE VAR PÅ MARKEN. JORDA SA TIL GUD: KAN IKKE JEG FÅ FLERE FARGER, SÅ IKKE DYRA BRENNER SEG? JA, SA GUD, MEN DU MÅ SPØRRE DYRENE, FOR JEG HAR INGEN FARGER IGJEN. OG SÅ GIKK HAN LANGT MEN INGEN VILLE GI FARGER. SÅ TRAFF HAN EN PAPEGØYE SOM HADDE MANGE FARGER MEN IKKE RØDT. KAN JEG FÅ LITT RØDT AV DEG, SPURTE PAPEGØYEN. JA, SA JORDA, DERSOM JEG FÅR LITT TILBAKE AV ALLE FARGENE DINE. JA, SA PAPEGØYEN, OG SÅ VAR IKKE JORDA SÅ VARM OG DE KUNNE LEVE LYKKELIGE ALLE SINE DAGER.

 Jenta så fornøyd på de røde arkene, nå var de fylt opp av bokstaver. Så viste hun det fram til lillebror og leste høyt eventyret sitt for han.

Min storesøster og jeg var syge og lå i sengen en måneds tid. Storesøster gik i skole og skulle derfor læse lektier i sengen, jeg var endnu for ung til skole. Jeg knækkede hurtigt læsningens kode og læste snart "Tudemarie" og Susybøger.

Tudemarie var en rigtig pivskid, men lærte mig tricket med at sutte saften af de syltede kirsebær, før de sættes så pynteligligt på lagkagen.

Susy var jeg vild med, hun kæmpede med krybskytter og handlede som hun fandt rigtig. Jeg var meget optaget af, at forfatteren var en kvinde, Greta Stevns. Når hun havde oplevet så mange eventyr, var der noget godt i vente, selv om jeg var en pige! Stor var min ærgelse, da jeg som voksen fandt ud af, at Greta Stevns dækkede over en mandlig forfatter. Jeg husker det ikke som noget særligt, det at jeg lærte at læse og min stavemåde skulle afkodes, for jeg havde lært at stave på gammeldansk. Nej det var ikke noget særligt, det der med at læse. Men noget ganske særligt var det, da jeg i første klasse af min dansklærer blev betroet det hverv at skulle aflevere en engelsk bog til en anden lærer. Da jeg med rank ryg gik over skolegården, meldte nysgerrigheden sig. Forsigtigt åbnede jeg bogen og tænk engang, jeg kunne læse engelsk!!! Kunne sagtens forstå, at MAN spiser IS i ENGLAND og går med HAT!!!  Da husker jeg, at jeg blev varm indeni og ryggen var som et

strygebrædt, da bogen med et indforstået lille smil blev afleveret til læreren.

Corny, Kristianstad, Sverige:

Hmm... Inte särskilt spännande, jag tror att det var på hösten när jag börjat nollan. Jag gick i en 0-3:a, är väl rätt vanligt, och vår lärare hade fått för sig att det var nyttigt för oss små att umgås med de i trean. Så de tryckte små tunna böcker om olika djur i händerna på oss och tvingade oss att bjuda ut valfri trea från vårt arbetsbord, på en läsupplevelse i kuddrummet eller korridoren. Lite lagom läskigt, tyckte jag, när jag frågade Tom, en ganska söt och cool trea. Vi satte oss i en sunkig soffa ute i kapprummet, och jag slog upp en liten ljusblå bok om en kamel. Jag tror att det fanns olika svårighetsgrader på böckerna, och den här och boken om flitiga myran, var nog de svåraste, det vill säga, de som var svårast att gissa sig till ordet i. Så jag var nervös, trodde att han skulle skratta åt mig om jag gjorde fel. "Det" och "jag" och "nej" och alla de där orden, kunde jag. Men ja, det kallar jag knappast att kunna läsa. Men så efter ett par minuter så insåg jag att det flutit på rätt bra - jag hade till och med läst ord längre än tre bokstäver. Det var när jag läste ordet "Pucko" rätt, kamelen hette så fast jag hade svårt att tro det då, och fick det bekräftat av Tom genom en uppmuntrande nick, som det gick upp för mig att jag ta mig sjutton kunde läsa. PUCKOPUCKOPUCKO! Sedan flöt det bara på, eller forsade, som vatten när dammen brister. Innan de visste ordet av satt jag i bilen och läste på vägskyltarna, "lagerhusföreningen", "idrottsgatan" osv. Lärde mig läsa ganska sent, var jätteavundsjuk på mina kompisar som lärt sig av äldre syskon och så där, men när det väl släppte för mig så var jag nästan ohejdbar.

glittertindra, Sverige

Jag såg på ’Fem myror är fler än fyra elefanter’ och hade en tavla hemma med små magnetbokstäver som jag flyttade runt och skapade egna ord med. Det började med korta ord, böcker fanns alltid hemma, lånade på biblioteket, min mamma försökte lära mig bokstäverna och hur det blir till ord, men hon tappade tålamodet och jag fick i min egen takt och i ensamhet och lugn och ro bekanta mig med dessa och knäckte där någonstans koden, började läsa på mjölkpaket, på skyltar, överallt där det fanns bokstäver och på så sätt lärde jag mig läsa flytande året innan jag började skolan. Böcker läste jag på löpande band och i mellanstadiet plöjde jag mig igenom många klassiker som jag hittade i skolans bibliotek tillsammans med de ungdomsböcker som jag fick med bokklubben jag var medlem i. Bodde i böckernas värld, och läste, allt jag kom över. Uppslukad och ville bara läsa mer. Denna nyfikenhet bor kvar, sätter mig gärna ner och läser på teoretiskt om vad jag gör eller ger mig in på, vilket ämne det än må vara. Det belyser och berikar, ger större insikt som jag ofta strävar efter. Vill aldrig tappa denna nyfikenhet.

Tyvärr har jag inget minne av min första läsupplevelse, det hade jag gärna velat ha, för jag tror det måste kännas fantastiskt. Men jag vet att jag kunde läsa ett tag innan jag började skolan. Däremot kan jag berätta om hur min yngsta dotter lärde sig läsa. Hon satt och lyssnade på ljudböcker för barn, vanliga på 80-talet, tror det mest var Walt Disney-historier. Det var kassettband med tillhörande bok, och uppläsaren läste ordagrant vad som stod i boken. Hon var nog bara en 3 - 4 år när hon började läsa, men hon gjorde ingen stor sak av det, så vi visste inte förrän en dag när vi var ute och körde och hon sa något om att vi skulle svänga in på en gata. Vi frågade henne hur hon visste det, och då sa hon, som den naturligaste sak i världen: "Det står ju på skylten!"

Jag lärde mig läsa innan jag började skolan, bland annat sittande på utedasset hemma i Risede. Där låg vår Länstidning och jag visste att det stod LÄNSTIDNINGEN på den och kunde så lära mig bokstäverna. Säkert var det andra tidningar och produkter, typ Kalaspuffar, som också hjälpte till. Och inte bara på dass. Det har även berättats att jag gick till mamma och frågade ibland "Vad är det här för bokstav?"

När det gäller litteratur så gissar jag på Kalle Anka som min första stora läsupplevelse. Eller Dennis. Jag brukade få en tidning när matbussen kom en gång i veckan. Bortskämda unge! Men jag hade även en bunt Disneyböcker som jag nyligen skänkte bort, där jag kladdat typ "Berit 5 år", "Berit 6 år". Tilläggas kan att jag hade väldigt dåligt med lekkamrater när jag var liten och mina syskon är mycket äldre.

Jag lärde mig läsa under täcket i en ficklampas sken. Jag hade precis börjat skolan, sex år gammal och fått en ficklampa i present. Vi hade lärt oss hur bokstäverna såg ut och hur de lät, så grunden hade jag. Där låg jag i min utdragssäng, intill pappa och mammas dubbelsäng, mumlande, ljudande att "Mor är rar, far ror" osv. Detta ur skolans första läsebok. Jag tyckte den var jättespännande, särskilt då jag kom till kapitlet om "Hattstugan". Detta var år 1949.

När jag skulle börja i ettan 1950 var det med spänd förväntan. Jag längtade verkligen. Med tiden blev det så, att när de andra satt och lärde sig läsa satt jag för mig själv och läste sagoböcker, som fröken letat fram åt mig.
Jag lärde mig läsa på egen hand när jag var sex år och jag läste på och i allt. Tror att det var en inneboende törst, som drev mig. Jag läste för min ett år yngre syster, som inte var lika intresserad av bokstavskrumelurerna.
Jag minns att det var lite trist att fröken ägnade sig så mycket åt de som skulle lära sig läsa och inte åt mig.

Jag har alltid varit rätt tystlåten av mig och har aldrig riktigt visat mina kunskaper. Men en dag, då familjen var på dragspelsstämma och hade husvagnen med avslöjade jag mig. Jag tror jag var fem år och en fyraårig kompis satt bredvid mig. När mamma kom in i husvagnen satt vi snällt och lugnt medan jag läste högt ur Bamse/Kalletidningen för min vän, mycket klart, tydligt och korrekt. Sedan dess har jag knappt läst högt för någon. Jag, den exemplariska, läs/skrivbegåvade damen skrek som ett vilddjur så fort det var dags för läsläxan.

Jag var fem. Morsan hade släpat med mig till nån kyrkbasar där avlagda damer sålde dammiga dukar. Hon stod och pratade med någon tant länge, länge i en evighet kändes det som. Detta var i Tyskland och omgivningen prunkade med, för svenska förhållanden, ytterst ocensurerade reklamskyltar i 70-talsneon. Jag kommer så väl ihåg när det sa "klick". På en av husfasaderna höll några gubbar på att montera upp en ny neonskylt. Jag följde förloppet med spänning, kanske hoppades jag på att någon skulle trilla ner eller att skylten skulle sättas upp och ner av misstag. Allt för att fördriva den tråkiga väntetid.
Just när skylten tändes såg jag det. Jag såg att det stod "Fiege Pils", en utomordentligt utsökt arbetarbärs. Lyriskt utropade jag min intellektuellt stimulerande upptäckt högt och euforiskt. Endast för att "belönas" med en örfil, i och för sig. Det anstod tydligen inte femåriga flickor att högläsa ölreklam på kyrkans domäner. Resten av tiden på basaren sprang jag omkring och läste allt jag kom över. Den känslan kommer jag aldrig att glömma. Som en storvinst faktiskt. Hädanefter kunde ingen lura i mig vart skit som helst. Nu kunde jag kolla!

Att lära sig bokstäver var ett stort äventyr. Kanten av ett hus var ett L. En dörr kunde vara ett H. Min entusiasm visste inga gränser och mamma var outtröttlig. Så började jag första klass i skolan, och jag var den enda som kunde läsa fritt. Jag hade sällskap med en flicka hem efter skolan. På gatan stod en möbelbuss och hon frågade: Vad står det på den? Jag svarade. Hon frågade: Hur kan du se det? Jag stannade och tittade länge på henne och tänkte: Hur kan man INTE se det? Bokstävernas budskap var mig lika självklara som solens värmande strålar. Men jag upplevde också hur bokstäverna kunde driva kilar mellan mig och mina klasskamrater. Min lärarinna i första klass satte mig i andra änden av klassrummet och så fick mina kamrater komma fram och läsa högt för mig. Jag vet inte varför, kanske hon ville vara tidseffektiv. Vi blev ju två fröknar i klassrummet. Men jag fick aldrig någon vän i klassen. Som tur var flyttade vi långt bort efter första terminen.

Det var en höstdag för länge sen. I ett stenhus i Göteborg satt en liten flicka med långa flätor och spinkiga armar och ben och skulle just börja på en av sina allra första hemläxor. Den lilla flickan var jag och jag visste inte att jag snart skulle få vara med om ett under. Det var den här boken, Läsebok för de små, första skolåret, som skulle förmedla underverket. För visst är det väl ett underverk varje gång de där små svarta krumelurerna som vi kallar bokstäver genom nån sorts magisk process blir till bilder inne i huvudet? Inte var det nån speciellt fantasieggande text jag läste. S. 25: "Bullarna i en påse", "färska bullar till kaffet"... De där bullarna blev så levande för mig. Blänkande, guldglänsande, doftande av kardemumma och kanel, glittrande av pärlsocker. Jag blev så bullsugen att jag var tvungen att gå ut i köket och glutta i mammas kakburkar. Tomma gapade de. Det enda jag hittade var ett paket Mariekex. De kunde inte alls mäta sig med fantasins bullar. Det var synd att jag inte hunnit till tje-ljudet eller till x. Då skulle nog kexen smakat bättre! Det var så det började. Fantasins bullar gjorde mig till slav under bokstävernas magi. Nej, det är fel! Jag blev i stället härskare över de små svarta krumelurerna. Aldrig mer behövde jag vara ensam. Böckerna öppnade världen, allt fanns där, jag var fri!

Min mamma läste högt för oss barn och jag minns väldigt starkt när hon läste Mina drömmars stad av P. A. Fogelström för oss. Ännu starkare var dock mina egna läsupplevelser. När jag var 8 år och låg sjuk i vattkoppor i en månads tid blev jag bokslukare, jag läste Bröderna Lejonhjärta, Madicken och Millans märkvärdiga mormor av Baker. Senare läste jag Prins hatt under jorden, Flicka i Sibirien och min mammas flickböcker bland annat en som hette Tur i oturen. Kanske hade jag inte upptäckt magin i att läsa och höra sagor om jag inte varit sjuk i vattkoppor och kanske att jag valt ett annat yrke än bibliotekarie. Idag arbetar jag mkt med bokprat, berättande och sagostunder och ofta berättar jag om när jag verkligen upptäckte dessa underbara världar genom böckerna. Läsupplevelser har jag ofta och det finns otroligt många bra böcker och berättelser.

Jag kommer ihåg när jag åkte med min pappa från Kungsbacka till Göteborg i vår nyinköpta bil, en blå Volvo PV. Det tog tid på 50-talet, då fanns inga motorvägar och bilen gick nog knappt i 100 km i timmen. Jag tittade ut genom bilrutan och läste allt som gick att läsa, alltså sådant man hann läsa eftersom bilen rullade hela tiden. Det var nog mest korta, ord men jag sa dem högt hela tiden och fick glada utrop av både mamma och pappa, att det var rätt eller alldeles riktigt och oj, vad duktigt du kan läsa. Att jag kommer ihåg det så tydligt är för att plötsligt blir pappa tyst och säger inte alls oj, vad duktigt eller någonting, så jag upprepar och vill ha bekräftelse från pappa. - Pappa titta så käckt det står HEA och sedan HEA från andra hållet så det blir som ett kors!!! Pappa titta där!! E i mitten! Till min förvåning och chock blir han arg och ber mig hålla tyst! Senare i livet har jag förstått varför. H. E. Adamsson var förkortningen och korset betydde att det var sjukvårdsartiklar. Där kunde man köpa eller beställa så kallade franska försiktighetsartiklar, och de kunde också levereras i diskret brun förpackning på posten. Det var bland annat KONDOMER man köpte där och det hade han nog gjort, eller vad tror du?

Jag har inga direkta minnen av när jag började läsa, men jag minns att min pappa brukade skriva massa ord på ett papper som vi barn glatt skrev av. Sedan fick vi läsa dem och till slut lärde jag mig att känna igen vanliga ord. Jag minns också att jag var mer intresserad av att rita än att skriva och läsa, och när jag började första klass fick vi läsebok, penna, sudd och en ask med kritor. Kritorna var jag mest lyrisk över. Jag minns inte - men har fått det berättat för mig - att mina föräldrar förgäves ville få mig att läsa böcker när jag var runt 10-11 år, och slutet på diskussionen blev: "Men jag HAR ju läst EN bok!"

* I fem- och sexårsverksamheten på dagis.
* När mamma och jag låg och tittade på bilder med ord under.
* När mamma och pappa läste högt för mig och jag försökte följa med i texten.
* Därefter genom att jag försökte läsa högt för mamma och pappa.
* INTE i skolan. Jag tyckte inte alls om högläsning i smågrupper. Dels var utmaningen för liten och tempot för lågt. Dels blev jag nervös och visste inte när jag skulle andas.

Boken handlade om en flicka som hette Malin och pärmen var gul med bilden av flickan. Vad den handlade om minns jag inte. Jag var fem år gammal. Storebror hade lärt sig läsa och läste boken före mig. Texten var lite större än i vanliga böcker. Jag ville också lära mig läsa och kämpade med en gång igenom boken, kanske 30 sidor. Satt i sängen i hörnet av barnkammaren och försökte förtvivlat minnas å:na och ä:na, som jag hela tiden blandade ihop. Sprang ner till pappa och frågade. Men till slutet kom jag och tog ivrigt tag i min nästa bok, Uppo-Nalle eksyksissä. Jag var glad över att kunna säga att jag också kan läsa.

De första orden såg jag som text under en bild. Bild av "hus" och under stod house, det vet jag nu. Nästa bild "korv" och under stod sausage, det vet jag nu. Sen skulle man lära sig läsa. Minns ich, du, habe och sen ett svårt ord "Mädchen". Var såååå stolt när jag kunde läsa det, men minns inte om jag förstod vad det betydde. Samtidigt skulle man lära sig läsa ord som "isä, äiti, talo, pallo". Här blev det redan för svårt för mig. det kändes som om nånting flöt omkring och var omöjligt att få tag på. Bättre blev det inte heller, när första läseboken i finska var med fraktura bokstäver. Alltså inga härliga förtida läsupplevelser här inte.

Jag tror jag lärde mig att läsa på ett av dom konstigaste sätten. Jag lärde mig läsa på ett annat språk. Pga. att jag är tvåspråkig, pratar både finska och svenska, men nuförtiden pratar jag nästan ingen finska alls, så har vi ju barnböcker på båda språken här hemma. Och jag lärde mig läsa i en finsk bok. Orsaken till det tror jag var, att det är lättare att läsa ord på finska än på svenska. För finskan har ju inga tj-, sk-, sch-ljud.

Jag kunde läsa på dagis där fröken använde mig som hjälpreda då barnen ville höra sagor och de vuxna inte hade tid. Jag tog fram en bok och satte mig framför barnen och läste den ena sidan efter den andra och visade emellanåt bilderna. På bibban läste jag också. Tog de stora hörlurarna och boken med kassetten och så läste jag i boken medan rösten dechiffrerade det som hände.

Så började skolan och alla fick sina ABC-böcker. Det var en bok jag inte hade läst tidigare. Alla framför mig i pulpetraden läste sin lilla bit ur ABC-boken. Men jag hade ingenting att berätta, jag hade aldrig sett den.

Och så närmade sig julen och lärarens tålamod brast, hon tog kontakt med

psykologen, men hon blev inte klok på mig. Jag hade talat om dagistanten och i brist på andra uppslag, ringde psykologen upp henne och fick höra hur mycket hjälp hon hade haft av mig, som villigt ställde upp för att läsa sagor för de övriga barnen. Ja inte kunde hon på riktigt läsa, men hon hade lärt sig sagorna utantill och tyckte om att berätta med böckerna uppslagna och med bilderna som ledtrådar genom äventyren, hade läraren berättat.

Jag hade varit helt övertygad om att jag kunde läsa redan som sexåring, och blivit fruktansvärt sårad över att läraren i skolan inte begrep. Småningom gick läsandets hemligheter upp även för mig, till all lycka.

Vi går ut och tittar oss omkring, sa pappa Hasse åt sitt krigsbarn, vi skall leka att läsa. Erika håller stadigt i den stora handen när de går ut på vägen.

Hur leker man att läsa?, vill hon veta.

Ser du skylten vid vägen, den gråa metallskivan med svarta sträck? frågade pappa. Att leka att läsa är att bolla med de svarta strecken, sa han. Det finns raka streck som står och sådana som ligger, sådana som lutar. Där finns en figur som är likadan som E i Erika, hittar du den? frågade pappa

Den ser ut som en hylla, sa hon.

På skylten kan man läsa vad vägen heter, där står Havrevägen.

Vad lustigt, Havrevägen! De lekte och läste sig fram genom alla sädesslagen på vägskyltarna, Kornvägen, Rågvägen, Vetevägen.

Mamma Olga, vi har lekt lära läsa leken och hittat matvägar och de har alla min bokstav, ropar Erika innanför hemdörren.

Jamen du kan ju läsa, vad bra!

Skyltar fanns det gott om också senare i livet, man fastnar för dem och läser på dem oberoende om man behöver det eller inte. Att lära sig att läsa med skyltmetoden var billigt och behändigt. Vetevägen, havrevägen, kornvägen, rågvägen var mitt första alfabets fyra vägar och året var 1945. Tillbaka i Finland visade det sig att det att härma inte är det samma som att läsa. Det var snopet, jag låste in mig på WC och stavade mig igenom den bok om Toffelresan jag kunde utantill, tills bokstavsmysteriet löste sig.

Jag lärde mig på Malta. Mormor och morfar var barnvakter på den fjärran ön för en vecka. Det var redan en bra bit inpå första klassen och abc boken var besvärlig, jätte trist faktiskt, kompisarna på klassen hade redan lärt sig att läsa. Där satt jag och lyssnade på morfars gammaldags ljudande: A en, an, a en, an, Anna. El e ko, lek, te, e, te, lekte. Jag följde efter och gjorde precis som morfar sa men allt förblev hebreiska. Nästa morgon fortsatte lektionerna med lite annorlunda ljudande: Aaannnnnnaaa, Anna, llleeekkktttee, lekte, Anna lekte. Och tredje morgonen: aannaa, Anna, lleektte, lekte

Fjärde morgonen hade det hänt: Anna lekte, jag kan läsa! Nu behöver jag inte dig mera, morfar.

Jag minns tydligt en sommardag 1971 när jag var sex år. Solen sken och vädret var underbart. Jag lekte som jag brukade på gravgården. Mellan gravstenarna byggde jag mitt hem, lekhem. Gravstenarna fungerade som gränser för leken, som väggar till hemmet och gården, planteringarna och de sandade gångarna var min trädgård. Plötsligt förstod jag vad det stod på gravstenarna. Jag kunde läsa namn, korta förnamn, efternamnen fick jag inte reda på. Jag svävade i skyarna. Efter den upplevelsen var gravstenarna inte mera bara väggar i min hemlek, utan de blev hem för andra människor.

Jag mins mycket väl när jag ett, tu, tre kunde läsa. Jag hade en bok med hård pärm i handen som berättade om en flicka med svart hår. Boken hade mycket stark doft. Den minns jag väl. Jag gick på ettan och ville också ha svart hår. Jag tittade och bläddrade. Och plötsligt såg jag vad det stod i boken.  Det var underligt, helt förtrollande!

Det kändes faktiskt konstigt när man förstod det skrivna på ett kort med ljusblåa färger och gråa sträck. Att man plötsligt kunde läsa, det var inte glädje och inte obehag, men något mitt emellan, nästan kusligt, spännande och obegripligt för att vara sant.