hon tänker ofta på hans mun, hur en mun kan vara så olik sig själv. hur en mun kan hugga skogen där den går fram, skjuta henne i sank. hon dör en bit varje gång han skriker ”du e fan dum i huvet, din jävla fitta” till henne och inte ens de grandiosa kyssarna, då han äter av hennes läppar, efteråt,  kan stilla såren som växer i hennes inre. tänk att hans mun är så olik och ändå så svår att lämna.