jag förlorade synen
sanningen blir mig aldrig kvitt
nakna ord
som egentligen aldrig når mig
jag förstår
hur ont det gör att sova på nålar

jag ser hur nattsvart förvandlas till förakt
jag smeker kniven för att känna
jag kan klä av mig när du ser på
för ärren gör dig ingenting
du ser mig ändå aldrig ändå

håret trasslar i vinden
när jag är beslutsam om utplåning
som om överbemästrande ström tar tag i mig
för att jag inte ska få makten över mig själv

fast besluten
verkligen

och ändå så paralyserad av
intetsägande viskningar i den svalkande
ensamheten

just tillräckligt
lamslagen för att hinna ikapp
mina egna tårar som föll

idag,