I vemod och klagan
släpar hon sin kvast
Känner hur ryggen smärtar till
när hon böjer sig ner

Snart är det väl dags, tänker hon
Jag inget mer kan göra
Jag har sopat mitt sista golv

Så tänkte gumman
och rätt skulle hon få
Man väntade nämligen redan
på ett tillfälle att säga de fyra svåra orden
Sådant är som är svårt att säga
till en gammal människa

Hon släpade kvasten
till sin lilla skrubb
Där står hennes gamla blå hink
och hennes kära golvmopp
Hennes bleka trasa och på väggen hänger
mattan hon vävde
För att lindra sin ensamhet

Vänner genom åren
De enda hon hade
Skulle hon snart få skiljas från

När hon hörde de fyra svåra orden
Visste hon
att hon lagt ifrån sig sin kvast
För sista gången
Lagt ifrån sig
Den sista livsgnuttan
I all ensamhet