trevan i mörkret
försöker finna vägen dit blodet inte når
fumlar i stillhet

trasar sönder händerna av törne och
blodspår bildar avtryck på den förbittra marken

men så finner jag dina händer
sökandes efter närhet
jag kan inte ge dig det du vill ha
om jag så fått en blind önskan av en stjärnas fall

hade du varit min första enda och sista önskan
men dina händer når aldrig mina
och du kraxar hest fram mitt namn likt en viskning

jag sväljer tillbaka tårarna som svämmar över
och ser på medan du förblindat letar efter min hand
jag drar mig tillbaka in i det svala
gömmer mig under tystnaden

och tittar blödande på medan du
sakta suddas ut av dimman

jag torkar bort den sista tåren
för det var verkligen den sista tåren som fick
falla för dig

formar orden
”du var den enda jag någonsin älskade”
av det sista blodet som någonsin fick pressa
sig ut ur mina vener

och låter mörkret
ta mig,

ty utan dina armar skyddande omkring mig
finns det ingen räddning