När jag gick ut ur biografsalongen så var jag överväldigad. Även om filmen i sin berättelse blandar fantasi, dröm och verklighet hade jag dock inte den existensiella tveksamhet till mina steg hem genom staden, så som jag fick till Matrix. Jag tycker inte att Inception ställer frågor på det planet även om väldigt mycket tycks röra sig kring vad vi upplever och vad som egentligen är verklighet. Det jag mest uppskattar i filmen är musiken och att kunna spinna ihop en sådan historia som denna. Jag gillar verkligen berättelser som tilldrar sig i rum där allt egentligen kan ifrågasättas och förväntas och inget uteslutas. Jag triggar på situationer där det uppenbart synliga och konkreta är en illusion och det som är det obetydliga är det verkligt livsviktiga. Kanske är dina mest solida värderingar och sanningar bara projektioner. Kanske är dina flyktiga upplevelser, känslor och obetydliga infall det som egentligen är det enda genuina. Jag gillar ett mindfuckat liv, kanske som kontrast till en högst illusorisk värld.

Inception som berättelse är i sin struktur en kupp, om än inte kriminell så i alla fall en omoralisk sådan. Och kupp-intrigen är alltid spännande. I en berättelse ska det finnas en protagonist (hjälten) och en antagonist. Det ska finnas en konflikt och det ska finnas tidspress. På ett genialiskt sätt har man i denna film placerat in antagonisten som en del av huvudpersonens undermedvetna. Dessutom en karaktär som skruvar upp historiens tempo rejält. Igenom större delen av filmen vet jag som åskådare att denna karaktär kan dyka upp precis när som helst, varsomhelst. Logik är inte nödvändig i en drömvärld. Snarare en motsats. Trots sitt otroliga actiontempo blir filmen, tack vare konflikten mellan huvudpersonen och hans antagonist, på gränsen till en psykologisk thriller. Detta ger Leonardo DiCaprio möjlighet att spela ut sin mer suggestiva stil, vilket är välkommet. Jag gillar mer och mer DiCaprios intensiva men ändock något pojkaktiga uttryck, en i sig intressant kontrast.

Det finns en nästan överdrivet uppskruvad tidspress vilket gör tempot ibland nästan outhärdligt. Snabba skiften i historien kan göra en kisspaus mitt i filmen till en katastrof. Trots detta är filmen 148 minuter lång. Stort minus i filmen är det tvångsmässiga behovet av vapenvåld, ofta med en typisk Astalavista_Baby jargong. Stort plus är den finurliga kvalitativa förändringen, i filmen i formen av en test som alla deltagare använder för att avgöra om de är i en dröm eller en verklighet. Filmen slutar just så, med en fråga ifall allt just var en dröm.