mot slutet korsade du mina andetag allt oftare
jag märkte på dina ögon att något hade skymt din genomskådbara blick
jag saknade dig alltmer ju mer du fanns där
för tårarnas snöfall gav mig aningar om att du skulle försvinna

din hand smekte frustrerat en hårlock i mitt nyfärgade svall
du gav mig silkeslena ord att greppa tag i,
precis som om du gjorde mig redo för ett fall

en morgon fanns du inte längre vid min sida
den morgonen samlade jag din doft och låste in den i mitt hjärta
den morgonen strödde jag ut alla dina ord på botten av mitt medvetna
och slöt våra minnen känslofyllt i nostalgi brunnens eviga djup