Medmänsklighet och förståelse
är hopplöst ute
out of fashion
so last season
2000-talets heliga -ismer är
kommersialismen, egoismen, karriärismen, elitismen, perfektionismen
och det senaste nytillskottet
svaghetsföraktismen

Nu kan friska, vackra, rika, positiva karriärslystna unga kvinnor
spotta sin raka motsats i ansiktet
och på fullaste allvar mena
att de som är öppna med att de mår dåligt
glorifierar sin ångest
att de väljer att käka antidepressiv medicin
för att det är coolt
att en positiv inställning till livet
kan råda bot på allt vad problem heter

Vi som trots allt mår dåligt
för jämnan
eller bara ibland
har valt det själva
och om vi överhuvudtaget överväger
att blotta våra äckliga tankar och känslor offentligt
bör vi korsfästas

Eller åtminstone spärras in på psyket
så att vi inte smittar ner alla andra
fullt friska oskyldiga stackars unga kvinnor
så att vi inte lockar över dem till den mörka sidan
där livet inte leker som rosa sockervadd
så att vi inte får dem att bränna ut sig själva
i en desperat längtan efter sin första panikångestattack
så att vi inte får dem att rusa till vårdcentralen
böna och be om Citalopram, Atarax eller Tramadol
för att kunna använda pillerkartor och burkar
som heminredning
sida vid sida med någon nattsvart coffetablebook
så att vi inte ska inspirera dem
att lägga upp en dagens outfit bild på sin blogg
där de står med rödgråtna ögon, tom blick, rinnande mascara,
stripigt hår, sönderbitna naglar, blödande handleder
och en flaska Jack Daniels i handen

Nej, gott folk
det är inte coolt
eller eftersträvansvärt
att må skit
men problem försvinner inte
bara för att man blundar och håller för öronen

Att skriva om sånt som är jobbigt
är för många
inklusive mig själv
en viktig ventil

Att förmänskliga ångesten
är långt ifrån samma sak
som att propagera för den
som det enda rätta tillståndet

Var och en har rätt att hantera
sina personliga issues
på sitt eget sätt
det finns inget universalmedel
ingen quickfix som löser allt för alla

Varför ska vi unga kvinnor alltid idiotförklaras
alla är unika människor
med olika behov
och vi förtjänar mer än att
buntas ihop till en skock vilsna höns
som behöver få verkligheten censurerad
för att inte gå vilse i livet

Inte fan behöver vi en Barbie-docka
som självutnämnt språkrör
när denna dessutom
dömer ut alla som inte har henne
som sin främsta förebild
eller hyser samma drömmar
som negativa ångestälskare

Jag ville aldrig bli utbränd
jag har heller aldrig längtat efter panikångest
oro, nedstämdhet och ångest
är inte mitt ideal
mina tårar gör mig inte sexigare
de får inte min hud att glittra
men perfektionistiska krav
och statushets
får mig inte att må bättre

Jag vill också vara lycklig, positiv och problemfri
kanske kommer det att bli så en vacker dag
kanske inte
oavsett vilket så tror jag att självkänsla
byggs upp inifrån
bit för bit
och det är det jag jobbar med
det är när vi låter ytliga prestationer
utgöra vårt människovärde
som vi verkligen är ute på djupt vatten