att gå med henne genom livet är
som att åka berg- och dalbana.
ibland blir man illamående, ibland
pirrar det som fan och andra gånger
är det bara tråkigt,

men för det mesta är det för många
krängningar. själv önskar hon att hon
var ett pariserhjul. en lagom takt, med
oanade höjder, lätt förväntan i uppåt-
gående och en nöjdhet som lägger sig
i nedåtgående

mest ljuvligt