sista gången,
andas han vinden
håller kvar doften
av flyktigt liv,
i uppgivna lungor

för sista gången, slår hans ögon igen
men solen dröjer sig långsamt kvar
då hans ögonlock faller,
likt skymningen

en sista gång,
vidrör han sitt eget bröst
med sin högra hand
för att möta sitt hjärtas
sista tecken

lättare, svävar han likt bomullsmolnen
som han som liten ständigt
trollbands vid

likt duvungen som visste
att den kunde flyga
innan den föll

mot friande höjd

är hans sista andetag
ett andetag,
av liv

skyddad, av sitt levda
av sin första kärleks, längtade kyss
i sitt första ögonkast, mot
sin nyföddas...

han tar det med
under sina utfällda
innan han lättar,
i sitt sista...

.