Väteatomer viskar
om det ständiga
att bergen förgörs
av de salta haven
lämnar byar av sand

precis som dess motsats
är elden skulptören
som omformar terräng
från oaser till ödeland

jag kliver över sorger
förklädda till trösklar
vintergatan är omedveten

detta vet minsta snökristall
som singlar ner från himlarna
perfekt och fulländad i sig själv
tills den nuddar jorden