Jag är på väg
Ständigt
Även då jag står still
Även då tiden ligger lång emellan

Min själ är i någon form alltid där
Evigt längtandes
Evigt strävandes
Räknar tiden
Pressar sig mot tiden, mot klockslag, datum
Även årstider

Friheten har en plats för mig
Mitt inre väsen ett utrymme att kalla sitt
En plats där luften känns lättare att andas
Och vinden rasslar i löviga trädkronor
Som för att delta i ett samtal med mig

Där skogen doftar
Havet doftar
Berget och gräset doftar
Stugvärme och kalla vikars sandstränder doftar

Allt det jag länner så väl
Och samtidigt det som alltid känns nytt
Friskt och obesudlat av en värld som inte kan ta sig hit

Alla dessa beståndsdelar tycks ständigt vilja kommunicera med mig
Tala, viska, sjunga, locka

En blåklocka bugar och säger att äntligen är jag här och sommaren har bara börjat
En tallgren böjer sig i vårvinden till tack för att jag kom extra tidigt i år
Innan vinden ljumnat, till och med innan lövsprickningen
Snart kluckar havet ett charmigt "kom och lek, dyk och låt oss dansa, låt mig fästa min doft i ditt utslagna hår så att min närvaro kan följa dig"
Ett smultrons röda runda lockelse blir en inbjudan till efterrätt
I en vildvuxen trädgård badande i kvällssol som aldrig tycks vilja gå ner och gör det omöjligt att ens komma på tanken att gå in och slå på tv:n

Vissa nätter kryper sig på med en bibehållen värme som låter en göra konstiga saker som att stanna ute med en tunn filt
En tjock bok, lite musik och en flaska flädersaft
Och se ljuset sakta försvinna medan syrsorna tar ton
Och myggen skoningslöst belägrar ens lagom bruna ben
Och suset i träden blir högre

Det blir tystare strax
Ett rådjur tuggar i sig den sista överlevande rosenknoppen
Efter att ha kastat ett misstänksamt ögonkast
På den stillasittande hopkrupet introverta figuren
Men bedömt henne som ofarlig

Så kommer den första solglimten smygandes över trädtopparna
Daggen för med sig tillräcklig svalka för att nästan kyla ner
Och de första fåglarna sjunger hest och ouppvärmt
är solen nästan helt stigit upp går jag in
Och kryper ner mellan lakan som torkat på klädstrecket i trädgården
Jag just lämnat
Och som nu är scen för en fågelsång som efter en natts tystnad mest liknar
Ett öronbedövande crescendo

Sådana är dagarna
Och sommaren flyter på
Till synes oändlig men ändå så otrösterligt ändlig
Och så tar höstvinden tag i björken vid vägen
Och fäller gula löv över mina axlar
Likt ett potpurri av minnen
Minnen som ömsom ber mig stanna
Ömsom komma snart igen

Och på bilradion sjunger Winnerbäck
"... bara rösten som kallar i den evigt viskande vinden"